Sida 76
men för att »få sig en gaffelbit» med helan, halfvan och kanske »terzen», eller för att taga sig en »stenborgare» med en »källarskorpa» och ett glas svagdricka, och det hände nog, att mer än en »stenborgare» offrades åt förmiddagsnöjet samt att mästaren icke så snart tittade ut igen. Sådant ser man nu icke till. Betecknande är, att i hela källarlokalen finnes under frukosttiden ej mer än ett odukadt bord, där de slå sig ned som komma in för att endast förtära våtvaror, och dessa bestå nu mera nästan aldrig i annat än öl.
Vid ett-tiden är det egentliga frukostätandet slutadt, ehuru en och annan gäst icke intagit sitt förmiddagsmål förr än klockan tu. Då börjar det som är operakällarens hufvuduppgift i vår tid: middagsserveringen. Redan under förmiddagen har man då och då sett en liten blek man som visat sig än här, än där i lokalen och åter försvunnit, stundom bak om den skulpterade väggen i smörgåsrummet, stundom i en liten skrubb, ett arbetskabinett af minsta slag. Mellan klockan tolf och ett synes den bleke och magre mera regelbundet. Ingenting undgår hans intelligenta blick. Han är tyst och ser ut som den blygsammaste af alla blygsamma, är liflig men icke orolig, finnes öfver alt, men fjäskar aldrig. Någon kroppens vältalighet har han icke, och minst af allt ser han ut såsom en välmående värdshusvärd. Det har han öfverlemnat åt sin närmaste man, öfverkyparen, hr Bäckström, en präktig representant för operakällarens födande förmåga, men på samma gång en ytterst vaksam intendent, alltid förekommande mot gästerne och påpasslig.
Bengt Carlsson.
Den lille magre mannen är värden själf, Bengt Carlsson, en person som hinner med allting utan att göra väsen af sig och som med sin intelligens förstått att draga nytta af tidens riktning ej blott för sig utan för det allmänna. Såsom omdanare af denna stora värdshusrörelse och skapare af den nutidsrestaurant, hvilken ännu kallas operakällaren, men ej har mycket gemensamt med den gamla källaren, har hr Bengt Carlsson verksamt och med god framgång ingripit i nutidsförhållandena.
»Att bli herre öfver operakällaren, det är att bli förlofvad med Fortuna, bli en gudinnas make», skref August Blanche, och hr Bengt Carlsson har onekligen gjort denna förlofning ännu fruktbarare än någon af hans företrädare, men så har han också mer än dessa arbetat för ordning och skick, och mot dåliga värdshusvanor. Ordentlighet fordrar han äfven af sina biträden, och den som haft tillfälle att
