Sida 79
Själfva operakällaren har icke kunnat undgå tidens utjämnande verkan. Han är nu snarare en vanlig europeisk restaurant än en säregen stockholmsk förfriskningslokal, hvilket dock icke hindrar, att man där finner ett stort antal på olika områden bemärkta stockholmare.
När middagsgästerna aflägsna sig vid sjutiden på aftonen, fyllas icke rummen af de gamle toddy- och punschgubbarne som fordom infunno sig vid den timmen eller ännu tidigare. De tyckas ha alldeles försvunnit. »Teaterströmmen» under operaföreställningarnas mellanakter är ej häller så stark som förr. Då förut tusentals smörgåsar förtärdes, är det nu endast hundratals. Detta torde vara en ganska talande statistik, liksom det för operakällarens gäster är betecknande, att då nästan hvar och en förut drack en half butelj öl, drickes nu mera blott ett glas, och hälst lätt Pilsener.
Att operakällarens nu varande »mästare», liksom alla hans företrädare, tycker mest om femaktspjeser, är kanske sant, men därmed följer icke, att »intresset där uppe», såsom Blanche anmärkte, »stiger med teaterströmmen där nere», och att någon konstdomare i våra dagar finner att »illusionen ökas, när man ser föremålen genom glas», ännu mindre att någon sådan skulle nu för tiden kunna, liksom för några och tjugu år sedan, säga, att han aldrig ser något teaterstycke förr än han fått sig »supen med ölglaset». Teaterkritiken i »våningen inunder» är i vår tid ej så bestämmande, liksom mellanakts-förtäringen ej är så storartad som förr. Hade Stora teatern en foyer för åskådarne, vore operakällarekritiken otvifvelaktigt än mindre betydande, men ännu gäller kanske hvad Blanche yttrade, att får man »ett glas punsch mellan hvarje akt, så skall det vara en ohjälpligt dålig pjes som icke tar sig mot slutet.»
Efter teaterföreställningen fylles operakällaren med aftonvardsätande, och då får man där se åtskilliga skådespelare, aldrig några skådespelerskor. För öfrigt bestå gästerna af allehanda s. k. »bättre» folk af mankön. Att en och annan gäst stannar efter måltiden för att dricka ett glas med någon vän är icke ovanligt, men de forna dryckeslagen upprepas icke.
Ett särskildt bruk som väl funnits alt sedan operakällarens äldre tider är förtärandet af »salta biten» hvarje söndagsmiddag. Då är hela lokalen fyld af herrar i öfverrock och hatt, glänsande söndagshattar, som i största hast förtära en bit salt oxbringa och dricka ett glas öl samt därefter skynda sig att på promenaden njuta af sin söndagsledighet.
Emellertid är hela källarpersonalen ofvan och under jord sysselsatt äfven långt in på natten, liksom den varit i verksamhet sedan tidigt på morgonen. Utom öfverkyparen, består denna personal på
