Sida 96
därför hällre till bolagskrogen, hvilken dess utom bjuder på en långt mer omväxlande matsedel. En annan orsak ligger i omöjligheten att få äta på kredit, hvilket bolagskrogarne ej häller medgifva, men som går ganska lätt för sig på de enskilda matställen hvilka, fastän de icke ega rätt att tillhandahålla bränvin, draga dem till sig som äro i saknad af pengar. Dessa enskilda matställen göra vanligtvis förluster på sitt kreditsystem och gå ofta under, men nya uppstå ständigt i de förras ställe.
Det är icke första gången som Stockholm gjort försök med ångkök. De ha aldrig visat sig lifskraftiga. Vid Humlegårdsgatan uppstod i medlet af åttiotalet ett sådant »kök», ett ganska godt värdshus, hvilket i synnerhet under landtbruksmötet 1886 var öfverfyldt af middagsgäster. Lokalen var i en källarvåning under gatan, men ganska stor och ljus, inrättad i närmaste öfverensstämmelse med Bouillons-Duval i Paris. Priset på köttportioner var 40 öre. Det tyckes såsom skulle så oklanderliga restauranter, där icke bränvin, men väl vin och öl utskänkas, kunna motsvara anspråken hos en stor del af medelklassen, och likväl äro de aldrig långlifvade. Ångköket vid Humlegårdsgatan förde under 1887 en tynande tillvaro och upphörde slutligen, hvarefter »Unionen», en annan billighetsrestaurant, intog dess plats.
*