Sida 99
sedan flere år tillhörande Bengt Carlsson, hvilken kostat betydliga summor på utstyrseln af detta operakafé.
Där träffas under större delen af året kungliga teaterns sångare och skådespelare, andra teatrars medlemmar, idkare af de bildande konsterna, skriftställare och tidningsmän af olika politiska och nationalekonomiska åsigter, garnisonsofficerare, civile tjenstemän med flere af det bildade Stockholm, i synnerhet af det yngre slägtet. Kung Karls kafé har väl ungefär samma slag kunder, dock äro militärerne der talrikare, och kaféerna äro båda fullgoda prof på äkta stockholmskt kafélif, men det senare uppblandas dock med det främlingselement som fins i hotelet, och i så väl Rydbergs som Grand Hôtels kaféer är detta i ännu högre grad förhållandet. Operakafét är däremot mera äkta stockholmskt, i hvars hufvudstadslif en och annan resande alldeles bortblandas.
På det kafét är för öfrigt det konstnärliga och literära öfvervägande, och man har där alltid träffat de fleste tidningsmän. Det har i detta afseende varit så kändt, att kafét ännu i början af åttiotalet skämtsamt kallades Präss-syltan. Man fann då där en och annan prässveteran, i synnerhet tillhörande aftontidningarna, som ha sina kvällar lediga, hvilken, efter att ha intagit sin middag på operakällaren, slog sig ned på kafét vid fyra- eller femtiden, stannade där i god ro till klockan nio eller tio, då han åter gick in på källaren för att äta aftonvard och, sedan detta var fullbordadt, uppsökte sin gamla vrå i kafét för att sitta där till midnatt. Dessa aftonunderhållningar fortsattes år efter år utan att mannen någonsin öfverlastade sig. Han drack först sitt kaffe, öfvergick derpå omedelbart till punschen, hvarmed sedan fortsattes till midnattstunden i långsamt smuttande, utan några öfverilade klunkar, men under dels skämtsamma, dels allvarliga samtal, ett ofta ganska intressant dryftande af estetiska frågor och mönstrande af in- och utländsk literatur.
Om literaturen slutligen kom något på efterkälken efter att den från början ganska erfarne literaturkännaren tillbragt sina aftnar på det sättet i ett eller annat årtionde, insvept i kaféts digra rökmoln samt insupande, utom innehållet i eget glas, äfven spritångorna från hundratals andra, bör dock icke förvåna någon. Det fans en sådan kund på operakafét, en älskvärd och mycket aktad personlighet, hvilken med goda kunskaper och orubblig rättskänsla skref i ett af de större hufvudstadsbladen, om hvilken man påstod, att för honom hade svenska literaturen upphört med Fredrika Bremers död. Han lefde och verkade likväl långt in på åttiotalet.
Det var kanske samme man som, då han tillfrågades, huru han kunde stå ut med att i så många år hvar enda afton sitta stilla i kaféröken, svarade:
