Sida 101
26 och 27. Sandby kyrkogård (Pl. XVI och Pl. XVII)
26 OCH 27. SANDBY KYKKOGÅED.
85
skadad på det sätt, att ytan mellan yttre kännestrecket och stafven är afflagad; den utfallna skärfvan har dock varit tunn, så att i bottnen af skadan ännu ett svagt spår af inre kännestrecket är märkbart.
Fonetisk transskription: pœÍR brébr roeistu kumbl péa æftiR systur sina Afríði auk æftR Swæin, fabur sinn göban.
öfversättning: »De förut nämnda bröderna (Gudfast och Nænne) reste detta minnesmärke efter sin syster Afrid och efter sin gode fader Sven».
Då både sönerna och deras moder Helgun deltagit i uppresandet af stenen nr 26 till minne af fadern (och mannen) Sven, men bröderna ensamma sägas hafva rest den andra stenen nr 27, som är minnessten både öfver systern Afrid och fadern Sven, bör detta väl förklaras deraf, att Afrid icke varit Helguns dotter, utan född i ett tidigare gifte.
Af de namn, som träffas på dessa stenar, har Gubfastr varit temligen allmänt i Sverige och Danmark. Afrib(r) förekommer några gånger i inskrifter och äfven i ett diplom.1 Deremot äro namnen Hælghunn och NænniR, så vidt jag vet, icke anträffade i någon annan urkund. Det förra är bildadt af adj. Iiæilaghr och ändelsen -unn el. -unnr, som träffas i många andra namn, t. ex. fsv. och isl. pórunn, Jårunn, isl. Stceinunn (-uÖr), Liótunn (Landnáma) m. fl. — Det namn, som på stenen skrifves nenÍR, är utan tvifvel rätt tolkadt redan af Dieterich, Runenspraehschatz s. 196, såsom kommande af verbet nænna. NænniR betyder »den som vågar», »den företagsamme».
En språkform, som icke anträffats i någon annan inskrift, är det pronomen, som förekommer på stenen nr 27, skrifvet þia (kubl þia). Det ligger nära att antaga, att þia är skriffel för þisa (neutr. plur. pessa) eller þita (fietta). Men inskrifterna på Sandbystenarna äro så sorgfälligt inristade, att man icke är berättigad antaga skriffel, då en språklig förklaring är möjlig. Jag vill förklara þia på följande sätt. Evald Lidén har visat (Arkiv för Nordisk Filologi IV, s. 101 ff), att åtskilliga former af pron. »denne» äro bildade af pron. så, sii, fat genom sammansättning med ett suffix -a, äldre -q (nasaleradt a), som är identiskt med det gotiska suffixet -üh. Vidare hafva vi i fornsvenskan af pron. pæn en form neutr. plur. pæ (Noreen, Paids Grundriss2, I, s. 622). Detta pæ måste gå tillbaka till ett äldre *pé. Jag antager, att inskriftens [)ia betyder péa, som låter upplösa sig i *pé — fornsvenska pæ och suffixet -a, got. -üh. Det är icke nödvändigt, att pjéa härstammar från en med det till got. -üh svarande suffixet sammansatt form, som fans redan i urnordiska, utan péa kan vara en analogiform, bildad af *pé efter mönstret pet, petta.
Den, som har inristat inskrifterna på Sandbystenarna, har haft en mycket regelbunden och konseqvent ortografi. Ljudet o är uttryckt med os-runan: koþan, góÖan (på nr 27). — Ljudet ä är uttryckt med \ e: helgun, Hælghunn; nenÍR, NænniR, eftÍR, eftR, œftÍR, æftR; diftongen æi skrifves i öfverensstämmelse härmed j|: reisa, ræisa, Stein, Sliein, þeÍR, reistu. Deremot är e-ljud uttryckt med ostunget |: litu, létu (nr 26);'þia, péa (nr 27). — Runan h användes till att uttrycka ö-ljud: míiþkini, mébgini (26), briiþr, brúÖr (27). Deremot uttryckes u- och y-ljud med ostunget fi: kuþfastr, Gubfastr, kubl, kumbl, sustur,
1 Nominat. Afriþ L. 617, Afiriþ L. 292; gt. Afridha i ett diplom från Östergötland af år 1369, so
Lundgren, s. 8.
Källa: Project Runeberg ·
