Ölands runinskrifter. Första bandet.

28. GÅRDBY KYRKOGÅRD.

91

Inskriften a till och med kuþan är till betydelsen klar. »Härtrud reste denna sten efter sin son Smed, en bra karb. Namnet harþruþr uppfattar Söderberg som kvinnonamnet HœrþrúÖr, i det \ fattas som i-omljud af a som i det följande trak dræng. Namnet HærþrúÖr är isl. Herþrúðr, t. ex. Vigaglums saga kk 10 och 11 (Islenzkar Forn-sögur I, s. 31, 35). Mansnamnet Smiðr, som först brukats som tillnamn, påpekar Bugge äfven förekomma på Island, i Norge och i Danmark.

Tydningen af den återstående delen af inskriften a: halfitran * bruþÍRanS * sitr * karþum erbjuder större svårigheter och har af Söderberg och Bugge företagits på skiljaktigt sätt.

Orden halfitran * bruþÍRans uppfattar Söderberg som Hallfindr hann, bróÖÍR hans 'Hallfinn han, hans broder'. Bugge invänder dels, att en dylik ordföljd saknar motstycke, dels att namn med -finnr som sista led icke förekomma i Sverige, och tolkar orden, under antagande af uppsåtlig omflyttning af runorna, såsom halftan ÍR * hruþÍR ans 'Halfdan är broder hans', förklarande r i halfitran som motsvarighet till R uti ÍR däraf, att r regelbundet skrefs efter t.

Noreen, Altschwedische Grammatik, Halle 1904, s. 486 tolkar stället med: Halfindr æn, bröþÍR ans, sitr Garfmm »sein bruder Hallfindr sitzt nocli in Gardhar (d. h. Gårdby oder Russland?)». Noreens tydning träffas äfvenledes af Bugges invändning, att namn med -finnr som sista led icke förekomma i Sverige; ordet æn förekommer ej heller så tidigt i betydelsen 'ännu' (æn nu, se Rydqvist, Svenska språkets lagar V, s. 126, not. 2).

Mig synes halfitran kunna uppfattas som en form hörande till adj. isl. all-vitr 'meget förståndig' Fritzner. I isl. är adj. vitr ett ofta förekommande loford, t. ex. vitr maör ok réttorðr, i synnerhet i sup. manna vitrastr, hvilket till betydelsen ungefär motsvarar förstärkningen all-vitr. 1 För det begynnande h kan jämföras haikliþan allgööan Bjälbo ögl., undersökt af mig 1894, men troligen är det första a \ i halfitran, hvilket, såsom Söderberg säger, ditsatts efteråt, emedan det förut blifvit afglömdt, att fatta som en efteråt gjord rättelse af felristningen h ‡, hvadan ristaren alltså åsyftat *alfitran. Att v betecknas med runan f, därpå finnas några exempel, såsom fita faþum L. 118 hvita váðum, finfiþir L. 1970 Finnviðr, faR L. 1272 vaR. Detta halfitran ser ut som ack. sg. m. allvitran och som bestämning till trak dræng jämte det föregående kliþan, hvilket i språket så ofta sammanställdes med ordet drcengr, att det ined detta kunde tänkas hafva sammansmält till ett begrepp, som kunde mottaga en dylik bestämning.

Det är emellertid betänkligt att antaga en sådan dubbel bestämning till trak, som saknar motstycke. Det återstår då att föra halfitr, nom. sg. f. alvitr, som bestämning till harþruþr och an æn 'och, men' till den följande satsen, ehuru som obetonadt ord samman-skrifvet med det föregående. Ett lofordande adjektiv tillägges en moder å runstenen i S. Sätra skog (D. II, 43 Edsberg) Uppl., hvars inskrift enligt min undersökning 1902 slutar sålunda: auk * estriþ * eftÍR suni x sina * inkifast * auk * inkuar > kuþ * hiau kuþ * hialbi * ant * þaÍRa *. Liksom ristaren där hedrar Estrid med omdömet »god», så lofordas här Härtrud som al{l)vitr, hvarmed det ej sällsynta bruket af adj. sniallr som berömmande

1 Adj. vitr förekommer icko annars i runinskrifter, om icke möjligen därtill är att hänföra fatran öl. 10 i ordgruppen: eftÍR : kinu : fatran, jfr sahuatr Öl. 41, L. 1300. Bugge, Runverser s. 269, tyder detta under antagande af omflyttning såsom œftÍR Gunna diarfan, finner alltså naturligt, att däri innehålles ett personnamn, följdt af ett adj. Öl. 10 har slingändarne inrullade såsom Öl. 28. Se vidare om denna inskrift här nedan i Tillägg.