Sida 218
24. Anvar misslyckas
218:
"Hvad var det du sade?" frågade vår värdinna. "Det lät så underligt."
Att detta utrop undföll mig, kan jag blott tillskrifva benägenheten att vid starka sinnesrörelser gripa till det språk, nian varit van vid i sin barndom. Jag förklarade med någon förvirring, att jag häpnat vid åsynen af det utomordentligt naturtrogna porträttet. Det föreställde min egen mor, visserligen förändrad liksom jag sjelf och klädd i denna tids drägt. Men olikheten var ej mycket större än den man kan varseblifva i en persons utseende från den ena dagen till den andra. Alla hafva vi lyckliga stunder, då vi taga oss bättre ut än vanligt. Detta porträtt af min mor kunde hafva tagits vid ett sådant tillfälle.
Jag kände mig imellertid lugnad såväl som häpen. De ord Reva i förbigående yttrat om, att man hitväntade min mor och min syster, eller rättare, tänkte jag med bestörtning, Ismar Thiusens mor Och syster, hade kommit mig att känna mig som en bedragare, som är nära att afslöjas. Och dock kunde jag ej se någon utväg ur min underliga ställning. Med ett slags fatalistisk sorglöshet hade jag beslutit afvakta utgången, ungefär lika öfvertygad om att allt till slut skulle gå lyckligt, som vi känna oss i fråga om hjelten eller hjeltinnan i en roman, huru intrasslade än de förhållanden kunna synas, hvari de befinna sig.
Nu hade jag funnit den oväntade lösningen. Min ömma och älskade moder skulle kanske gifva mig en ledtråd, hvarigenom jag kunde komma ut ur denna labyrint. Men om hon och min syster
Källa: Project Runeberg ·