Sida 323
36. En kyss och dess följder
323:
oemotståndligt impuls, slöt jag henne i mina armar och tryckte icke ön utan många kyssar på hennes jungfruliga läppar. För ett enda, lycksaligt ögonblick lät hon mig hålla henne i mina armar, men derpå gjorde hon sig sakta, men bestämdt lös ur min omfamning och stod blek och upprörd framför mig.
"Ack, Ismar, hvad har jag gjort!" utropade hon och betraktade mig, icke förebrående, utan som om hon begärt min sympati. "Hur skall jag kunna tala om detta? Jag, som aldrig tänkt, att någonting sådant kunde hända, måtte nu möta min fars klandrande blickar. Men jag får icke dröja, om. jag ej helt och hållet skall förlora modet."
Jag hade nu sansat mig och var bestört öfver min egen dårskap, hvars följder jag började varseblifva. Men jag vågade icke ens gifva henne en vink att dölja denna sak för Hulmar. Detta skulle hafva varit en svår förbrytelse mot Revas moraliska codex, och jag skulle kanske derigenom för alltid hafva mist hennes förtroende. Flickorna uppfostrades till att anse det som en ytterst vigtig skyldighet att icke för sina mödrar dölja något afsteg från pligtens väg, ja, ingen handling, om hvars, tillbörlighet de hyste något tvifvel. Hulmar hade i många afseenden tjenat sin dotter till moralisk ledare* Ännu blek, men nu till det yttre lugn, inträdde Reva till sin far.
"Hvad står på, Reva?" frågade han, i det han såg upp från sitt arbete, genast slagen af hennes sätt.
"Fader, jag har ett stort fel att bekänna. Jag
Källa: Project Runeberg ·