Sida 325
36. En kyss och dess följder
325:
en trolofvad make. Ar du villig att genast låta honom blifva det?"
Hur mycket det än kostat på mig, hade jag förblifvit en tyst åhörare af detta uppträde. Jemförelsevis okunnig som jag var om de gängse föreställningarna i åsigter under denna tid, hvad kunde jag säga, som ej möjligen mot min afsigt kunde väcka mycken anstöt? Då Reva hörde sin fars fråga, såg hon blygt och tveksamt upp på mig, Så djupt förödmjukad kände hon sig, att hon, som hon sedan anförtrodde mig, nästan tvekade, om hon var mig värdig. Den längtansfulla bön, hon läste i mina ögon, skingrade hennes tvekan.
"I morgon", sade hennes far, då hon rodnande gaf sitt ja, "skall du alltså inträda bland zeruan. Vi hafva sagt allt, som bör sägas i fråga om denna sak. Det blir nu slut på vår trefliga samvaro. Låt oss njuta af de få timmar, som återstå till vår skilsmessa!"
Följande förmiddag inträdde Reva och jag alltså i förlofningens andra skede. I närvaro af en stor skara slägtingar — min mor var icke närvarande, men sände sina innerliga lyckönskningar — satte jag förlofningsringen på hennes finger, hvarunder den kära handen darrade i min, och mottog i gengäld en ring af henne. Sedan vi mottagit de närvarandes lyckönskningar, gaf jag min rodnande serna förlofningskyssen och begaf mig genast på väg till Salu.
Enligt tidens sed var jag nu för ett års tid förvisad från min trolofvades bostad. Hela den öfriga verlden låg mig öppen, men från det ställe,
Källa: Project Runeberg ·