Sida 65
6. Ismar
65
Till svar på ett nu framstäldt spörsmål fick jag förklaring öfver det redan omnämnda förhållandet med- ättenamnen.- Han slutade sin framställning med följande ord:
"Diotha är visserligen ett vanligt qvinligt familjenamn, men ingalunda det enda. Min mor hette Palutha; din — jag menar Ismars — farmor heter Sasta. Hon är ännu lika rörlig och kraftig, som då hennes son förde hem sin brud."
"Huru gammal kan hon vara?" frågade jag.
Efter ett ögonblicks beräkning i hufvudet sade han, att hon var omkring sjuttiofem år gammal. Som jag sedermera fann, ansågs detta alldeles icke för någon framskriden ålder. Menniskans medeilifs-längd hade till följd af flere orsaker ökats med ungefar trettio år. Yid sjuttio år var en person vid fullt lika stor vigör som en vid fyratio nu för tiden och hundraåringar förekommo nästan oftare än sjuttioåringar bland oss.
"Det förefaller mig", sade min värd, "som om det var i går jag fick bref från min vän med entusiastiska redogörelser för hans sons utomordentliga lust ooh begåfning för de studier, hvarigenom han sjelf så mycket utmärkt sig. Eured Thiusens noggranna undersökningar af vårt slägtes språk och tidigare historia hade gjort hans namn verldsbekant. En förtidig död bortryckte honom imellertid redan vid början af en glänsande bana.
"Så snart Ismar något hemtat sig efter sin sorg, beslöt han egna sitt lif åt fullbordandet af sin fars ofulländade verk och på detta sätt resa en varaktig minnesvård åt hans vördade namn. I sin ifver
Källa: Project Runeberg ·