Sida 66
6. Ismar
66
nöjde han sig icke med det vanliga sättet att studera. Han insåg, att han behöfde arbeta i åratal blott för att uppnå den punkt, der hans far stått. I sin otålighet vågade han obetänksamt att tillgripa ett farligt förfaringssätt. En viss Mesmer framkastade, som du vet, mycket tidigt några dunkla antydningar, hvarur en högst vigtig gren af psykologien utvecklat sig. Sedan kroppen blifvit försatt i ett egendomligt tillstånd af hvila, blir själen i stånd till ansträngningar, som äro vida öfver dess vanliga förmåga. Med tillhjelp af sin kraftiga vilja förvärfvade Ismar förmåga att efter behag försätta sig i ett kataleptiskt tillstånd, hvarunder hans själ, fri från sinnenas bojor, obehindradt arbetade i en förutbestämd riktning.
"TJnder detta kataleptiska tillstånd lefde han så att säga ett annat lif i de aflägsna tider, hans studier lärt honom känna. De fragmentariska underrättelser han med möda hopsamlat ur de multnande urkunderna från forntiden sammansmälte till ett sammanhängande helt. Likväl förefaller det otroligt, att ens forskningsifvern kunde förmå honom villig att tillbringa så stor del af sitt lif i en redan föga eftersträfvansvärd forntid som den, hvilken på ett så lefvande sätt skildras i hans egna och hans fars arbeten.
"Det fans då, efter hvad man vet, åtskilliga menniskoraser. Några af dem stodo på en ej mycket högre ståndpunkt än de lägre djuren och behandlades i sjelfva verket som sådana af de mera gynnade raserna. De senare hade förvärfvat någon kunskap om vetenskapernas grunder och hade gjort
Källa: Project Runeberg ·