Sida 70
6. Ismar
70
hennes son icke skall bli tvungen att lefva ogift. Hon spanar efter hvarje tecken till böjelse å lians sida ocli blir hans förtrogna, hans rådgifvarinna och nitiska bundsförvandt i hans bemödanden att vinna sin utkorade. Osna Diotha — det är brukligt att enkor återtaga sitt flicknamn — hade känt sig orolig öfver sin sons skenbara likgiltighet för qvinnor. Hon längtade efter att tillförsäkra sig en ny dotter som någon ersättning för den, som snart skulle öfvergå till ett annat hem.
"Hon vardt derför förtjust öfver upptäckten, att hennes son ej var så likgiltig, som hon antagit. På samma gång kände hon sig bedröfvad öfver hans brist på förtroende. Hennes son hade älskat utan att hafva tagit henne till sin förtrogna; han hade misslyckats, der han kanske genom hennes medverkan skulle hafva vunnit sitt mål. Han undvek dessutom alla förklaringar, och hon yrkade icke heller på någon sådan, sedan hon börjat ana den sorgliga sanningen. Det var intet väsen af kött och blod, som vunnit hans hjerta, utan blott ett foster af hans sjuka fantasi."
Här gjorde, ötis ett uppehåll i sin berättelse och sade med någon tvekan:
"Jag står i begrepp att framställa en grannlaga fråga, men var förvissad om, att jag ej frågar af blott nyfikenhet! Jag kunde hafva fått upplysning härom på annat sätt, men ville icke ens i.ditt eget intresse intränga i hvad som, ehuru ett bländverk, kan för dig vara en helig gömma i ditt medvetande. Gömmer du verkligen i ditt hjerta minnet af någon, som är dig kärare än alla andra?"
Källa: Project Runeberg ·