En framtidsblick

n

"Ja, jag minnes verkligen en sådan."

"Får jag fråga dig om hennes namn?"

"Edith Alston."

"På hvad sätt var din kärlek olycklig?"

"Vi skildes åt i vredesmod, eller för att uttrycka mig riktigare så väl som rättvisare, jag var ond och förgick mig i yttersta grad."

Utis tänkte efter ett ögonblick och sade derpå:

"Tillåter du att jag meddelar Osna Diotlia detta? -Hon intresserar sig mycket for denna sak."

Ehuru ur stånd att fatta, huru en fullkomlig främling kunde intressera sig for, hvad jag ansåg endast röra mig personligen, biföll jag min värds begäran, så mycket hellre som jag icke hade någon verklig öfvertygelse om de i fråga varande personernas objektiva tillvaro. Hvad som rörde Edith Alston och mig, kände utom min mor och min syster förmodligen äfven många andra — åtminstone delvis — ehuru jag aldrig talat derom, icke ens med dem. De förstodo likväl fullkomligt anledningen till min plötsliga afresa till Europa — utan sällskap. Efter ett år af rastlöst och otillfredsställande kringirrande återvände jag hem förödmjukad och ångerfull. Nästan det första jag fick liöra vid min landstigning var Edith Alstons förlofning. Det var ett lysande parti, sade man; fastmannen var ofantligt rik, men jag tyckte dock, att hon kastade bort sig.

Denna underrättelse ljöd äunu i mina öron, då jag efter flere års skilsmessa händelsevis träffade den person, jag här kallar Utis. Han skulle just taga en framstående del i en vetenskaplig expedi-