Sida 72
6. Ismar
72
tion till en aflägsen trakt af jordklotet. Jag bad honom ifrigt att låta mig på, egen bekostnad följa med som frivillig. Oaktadt flere års skilnad i ålder hade vi i många år varit nära bekanta, nästan vänner.
Han fick snart reda på den verkliga anledningen till mitt plötsliga intresse för vetenskaplig forskning; han var för klarsynt för att lätt kunna vilseledas. Han afrådde mig allvarligt från att fullfölja min afsigt. Slaget var ännu icke förloradt, sade han, och tillbakavisade tanken på att så snart lemna faltet. Den händelserika afton, hvarmed denna berättelse börjar, hade han enligt aftal besökt mig för att vidtaga några slutliga anordningar. På något oförklarligt sätt hade samtalet kommit att röra sig om den animala magnetismen; och till min stora förvåning hade han framställt åsigter derom, som voro fullkomligt oförenliga med mina förutfattade föreställningar om hans uppfattning af dylika saker. Olikheten mellan det nittonde och det nittiosjette århundradet var icke större än olikheten mellan den Utis, jag förr känt, och den, som nu fortsatte sin berättelse i följande ordalag:
"Under sådana förhållanden tillrådde läkaren ombyte af vistelseort och omgifning. Den sjukes mor, som ofta meddelat sig med mig i ämnet, anbefalde sin son åt min omvårdnad. Jag mottog detta förtroendeuppdrag, och Ismar Thiusen anlände i morgse. Till min glada öfverraskning syntes inga yttre spår af hans själssjukdom. Han företöll tvärtom ovanligt intelligent och uppmärksam på allt.
"Kanske tillföljd af trötthet efter ett långt ströf-
Källa: Project Runeberg ·