Sida 199
6. Tiden efter inbördeskriget.
eröfra sin plats i societeten, ty den tillhör honom co ipso. Men om en New Yorker mångmiljonär inte slösar bort en förmögenhet på hvarje fest han ställer till, inte reser i sin egen privata järnvägsvagn och på sin egen ångyacht, eller i almänhet underlåter att så bullersamt som möjligt förevisa sina miljoner så sjunker han mycket snart bort från societetens horisont och förlorar sin bemärkta ställning. För honom är det en nödvändighet att strö ut guld med fulla händer, icke en nyck eller ens altid ett nöje. Däraf kommer den ständiga hetsjakten i Amerika efter nya föremål att slösa på, efter nya sensationer af det slag, som endast kunna köpas med massor af guld.
Men miljonärskapet såsom districkt socialt stånd lider i Amerika af en betydlig olägenhet, som alsinte förekommer annorstädes. Det finnes aldeles för många miljonärer. I samma mån som kulturen trängt längre västerut, de naturliga resurserna i de nyare delarna af unionen utvecklats och därigenom fältet för storartade spekulationer vidgats, i samma mån har också antalet af kolossala förmögenheter stigit. Och då nu den sig så kallande societeten altid har en stark benägenhet att vara exklusiv, har det sorgliga dilemma uppstått för dess amerikanska blomma, de fyrahundrade i New York att antalet aspiranter på societets-m'àssighet vida öfverstiger den naturliga omsättningen inom societetens led. Och dilemmat är ingalunda lätt att komma ur för dem, som nu en gång tagit rikedomen, miljonerna till måttstock på en människas värde, ty miljoner ega de nyligen rika vordna magnaterna i västern ofta i större antal än själfva de gamla medlemmarna af de fyrahundrade.
Och sättet huru miljonerna förvärfvats underkastas såsom sagdt sällan eller aldrig någon kritik i Amerika. I de östra staterna finnas visst personer, hvilka äro altför litet fin de siècle för att icke rynka på näsan åt rikedomar, som förvärfvats på altför uppenbart ohederligt sätt, men de utgöra på intet vis de tongifvande i samhället. Och i västern förekommer icke ens denna stumma kritik. Där ursäktar framgången i penningeför-värf snart sagdt alt utan undantag, där är den gamla anekdoten om en döende fader, som uppmanade sin son „att vara hederlig och att göra pengar, men att framför alt göra pengar“, icke något skämt utan en bittert alvarsam lefnadsmaxim, som almänt adopterats.
Det vore lätt att inom den s. k. societeten, isynnerhet i västern, men också i östern utpeka fierfaldiga personer, hvilka genom uppenbar, i en del fall till och med af lagen straffad
Källa: Project Runeberg ·
