Sida 40
3. Revolutionen och dess orsaker
tänkbar. De två krigsåren hade redan utarmat befoikningéil, hvars alla förbindelser med köpare af deras produkter voro af-skurna. Penningar hade kongressen så godt som inga till sitt förfogande och dess kredit var så dålig att det utfärdade sedel-rnyntet sjönk i värde för hvarje dag. Hjälp utifrån var icke att påräkna, men med säkerhet kunde förutses att England skulle sända nya arméer till Amerika ocli lägga hela sin väldiga politiska och financiella makt i vågskålen för att kväsa kolonisternas motstånd.
Den 2:dra Juli antogs alt detta oaktadt Lees förslag såsom kongressens beslut af alla utom New Yorks representanter, hvilka afköllo sig från omröstning, och två dagar senare gillades högtidligen Jeffersons. förslag till oafhängighetsförklaring med endast helt få och oviktiga förändringar.
Pliiladelpliiaa gator företedde en liflig anblick denna 4:de ipiili. Eolk hade strömmat till från alla håll för att så fort som möjligt få del af det viktiga beslutet och stimmade i orolig af-vaktan kring kongresshuset. Diskussionen om förklaringens ordalydelse drog ut på tiden och i samma mån stegrades spänningen hos de väntande skarorna. I det gamla stadshusets torn. hängde en klocka, kvillcen genom en egendomlig tillfällighet bar inskriften: „förkunna frihet utöfver alt landet till alla nybyggare deri“. Ringaren hade sedan morgonen då kongressen samlades stått på sin post för att ögonblickligt kunna låta- sin klockas malmtunga förkunna frihetens budskap för det väntande, oroliga folket. Alt otåligare blef den gamle ringaren ju längre det led på dagen, altmera började han frukta att kongressen skulle rygga tillbaka för det ansvar antagandet af oafliängigketsförklaringen innebar. Till slut, då han redan så godt som upphört att hoppas, ljöd nedifrån en röst som uppmanade honom att gifva tecknet och ögonblicket därpå klingade de första klocktonen ut öfver staden, förkunnande att beroendets tid för altid var förbi, att Amerikas frihetstimma slagit. Stadens öfriga klockor stämde in i ringningen, kanonerna dånade och folkets jubel fy Ide luften till sent in på natten, hvars mörker förjagades af tusentals lusteldar, som glimmade öfveralt omkring. Tärningen var kastad och ingen återgång mera möjlig.
Oafliängigketsförklaringen blef sedan präntad på pergament och den 2:dra Augusti tecknade de femtiofyra ledamöterna af kongressen sina namn under dokumentet. John Hancock, på hvars hufvud den engelska regeringen satt ett pris, var den förste, som skref under. „Nu måste vi alla hänga tillsamman“, sade
Källa: Project Runeberg ·
