Amerikas Förenta Stater

Därförinnan hacle dock Tennessee att genomgå många öden såsom stat. Betraktadt såsom en del af North Carolina, af träddes området år 1784 af denna stat till nnionsregeringen, men redan ett år därefter återtog North Carolinas regering afträdelsen af sina rättigheter, livilket så förtröt Tennessees alt utom lätt-handterliga innebyggare att de förklarade sitt område för en särskild stat — kallad „Franklins stat“ — samt sände delegerade till unionskongressen för att erhålla dess sanktion af sitt oberoende. Kongressen tog emellertid officielt ingen notis om den nya statens delegerade, hvarför Franklins stat ända till år 1787 fortsatte att sköta sina egna affärer, men nämda år återvände i hägnet af North Carolina, som tre år senare ånyo afträdde sina rättigheter till Förenta Staternas regering. Denna gjorde Tennessee först till en del af det till sina gränser väl obestämda „territoriet söder om Okio-floden“, livarefter området i sinom tid förklarades vara ett särskildt territorium och slutligen år 1796 upptogs såsom själfständig stat i unionen.

Då slaffrågan de sista åren före secessionskrigets utbrott be-gynte så tillspetsa sig att enhvar kunde inse det en konflikt förr eller senare blefve oundviklig, uppstod betydande oenighet om den hållning Tennessee borde intaga inom staten själft. I dess bärgtrakter lefde en talrik och oberoende befolkning, hvilken utan hjälp af slafvar eller andra arbetare själf skötte och bebrukade sin jord, och denna befolkning var därför så godt som till sista man vänligt stämd mot unionen och dess politik. Men i de västra, lägre belägna, fruktbarare och rikare delarna af staten hade stora plantager i mängd uppstått, bebrukade af slafvar och i allo lika dem i Louisiana, Mississippi o. s. v. där slafliållandet var en fråga om vara eller icke vara för plantageegarne, hvilka naturligtvis alla voro bitra motståndare mot den potitik, som åsyftade slafvarnas frigifvande. Följden kärai var att då af statsregeringen upprop utfärdades om sammankallande af en konvention, som skulla besluta om statens kvarblifvande i unionen eller utträde därur, folket i de östra trakterna till en början vägrade att efterkomma uppropet. Konventionen kom dock snart nog därefter till stånd och beslöt med en majoritet af öfver femtiosju tusen röster att Tennessee skulle förena sig om secession. Detta beslut underkastade sig folket i de östra grefskapen emellertid icke utan förklarade sin trohet för unionen, till hvars arméer det sände icke mindre än trettiotusen män. I Tennessee stodo därför kanske mera än i någon annan stat grannar och bröder emot k varandra i de båda stridande arméerna, hvilka inom statens