Sida 749
6. Tiden efter inbördeskriget.
Den viktigaste näringen såväl for kusttrakternas infödingar som för de många hvita, livilka bosatt sig bland dem, utgöres dock af fiskerierna, bvilka så i omfattning som i fångstens pen-ningevärde ega få motstycken i andra delar af världen. Allenast hvalfångsten i de närmast Alaska liggande delarna af norra is-hafvet och Bekrings haf lämnar ett årligt utbyte af oipkring en miljon femhundra tusen dollars, medan de olika laxkonserverings-anstalterna årligen, sända i handeln omkring trettio miljoner pounds i bleckdosor inlagd fisk samt ungefär femton tusen tunnor salt dylik. Storartade sådana konserveringsanstalter eller konservfabriker finnas på flera af öarna längs kusten, såsom på „Kap Prince of Wales“, vid „Cooks inlet“, vid „Bristol Bay“, vid „Kadiak“ och på flera andra punkter. Såväl Yukon- som Kusko-kwim och Muchagak-floderna ega outtömliga tillgångar på lax, hvilken med de mest primitiva redskap kan fångas i så stora mängder som blott kunna användas. Fiskolja tillvärkas till ett belopp af trehundra femtio tusen gallons i fabriker vid Killis-noo, hufvudsakligen af sill, hval och s. k. hundfisk, medan öfver fem miljoner pounds torsk, fångad i Alaska-vatnen, årligen sändas ut i världshandeln. Det är först under de sista årtiondena som Alaskas ofantliga rikedom på fisk af allehanda slag begynt begagnas i större skala, hvarför ock, då hithörande industrier för hvarje år gått framåt, det icke gärna kan lida något tvifvel, att denna näring i en ingalunda synnerligt aflägsen framtid kommer att utveckla sig till en värklig världsindustri.
En annan, långt mera känd, industri i Alaska, hvilken påtagligen befinner sig i tillbakagående, är däremot sälfångsten, hvilken i årliga arrenden redan nu inbrakt lika mycket som Förenta Staternas regering för föga mera än tjugufem år sedan erlade i köpeskilling för hela Alaska. Till en början och ända till år 1890 var rättigheten att på öarna utanför Alaskas kust fånga s. k. päls-sälar utarrenderad till ,,the Alaska Commersial Company“, hvilket förtjänat ofantliga summor på sitt arrende. Men före-nämda år lämnades rättigheten åt ett nytt bolag, hvilket under benämningen ,,the North American Commercial Company“ bildats enkom för öfvertagande af sälfångstarrendet, som af bolaget betalas med sextiotusen dollars om året, hvarjämte för hvarje säl-skinn erlägges en skatt af sju och en half dollars. Det förra bolaget egde rätt att årligen taga etthundra tusen skinn, medan det nuvarande bolaget endast får taga sextio tusen, ett antal, som dock på långt när icke uppnåtts under de tre år bolaget egt bestånd. Detta beror på det stadigt aftagande antalet salar,
Källa: Project Runeberg ·
