Amerikas Förenta Stater

missnöjet ut i ett nytt krig, där så godt som liela stammen förenade sig med dem, hvilka aldrig slutat att göra opposition mot de kvite. Kriget blef både långt och blodigt, då de krigiska rödskinnen, som kände kvartenda pass och hvarenda stig i de otillgängliga bärgstrakterna, företogo sig att söka värkställa en förening med Sioux-indianerna, hvilka också befunno sig på krigsstråt och dragit öfver landgränsen in i Canada. På en sträcka af ettusen trehundra mil förföljdes indianerna af Förenta Staternas trupper genom de mest oländiga näjderna i Klippbärgen — bland annat också genom Yellow-stone parken — tils de slutligen upphunnos, knappast mera än femtio mil från den punkt, där de’ kunnat värkställa föreningen med Sioux-stammarna. Indianerna ledo ett blodigt nederlag och fördes såsom krigsfångar till Indian-territoriet, där dem anvisades boningsplatser vid Ar-kansas-floden. Den starka manspillan, som egt rum bland dem under kriget, och den stora dödlighet, som till en början rådde i det nya hemlandet, gjorde emellertid Nez Percés-inclianerna mycket missnöjda med sin lott och väckte allmänna sympatier i landet för deras olyckliga öde, så att kongressen år 1888 tillät deras återförande till den s. k. Lapiwoi-reservationen i Idaho, där största delen afj stammen numera har sina hemvist, medan en mindre del käraf förenat sig med Colville-indianerna i Washington på dessas reservation.

På denna reservation har sedan år 1837, då det första fördraget med Nez Percés-stammen uppgjordes, ett större eller mindre antal af dess medlemmar haft sina hemvist. Under oroligheterna och krigen mot de hvita har antalet visst nedgått betydligt, men åtminstone några af männen stannade altid kvar jämte kvinnorna för att sköta om hus och hem. Ty dessa fredligt sinnade Nez Percés ha småningom lefvat sig in i ordnade förhållanden, lärt sig jordbruk och boskapsskötsel samt altmera kunnat sörja för sitt eget uppehälle, utan understöd från regeringen. Och den kultur, kärnan af stammen sålunda förvärfvat, har kommit också dem till del, hvilka efter krigen återförenat sig med de fredligare sinnade, så att numera alt, som finnes kvar af Nez Percés-stammen, utgör ett indiansamhälle, där skolor regelbundet besökas af barnen och där alla medlemmar arbeta för sitt lifsuppehälle. En fullblodsindian af denna stam har till Nez Percés-språket öfversatt en större del af bibeln, och denna öfversättning fins numera i så godt som livarje hydda inom reservationen. En annan har egnat sig åt den presterliga banan och är så väl hemmastadd i engelska, att han kan återgifva kvil-