Sida 807
6. Tiden efter inbördeskriget.
De s. k. Brulé-Sioux’s, hvilka nu innehafva en del af den stora Sioux-reservationen i South Dakota, utgöra ett det bästa tänkbara exempel på, huru olycksdiger för indianens framåtskridande unionsregeringens politik beträffande en del indianstammar varit. För en tid efter det fiendskapen mot Sioux-indianerna bilagts var Brulé-stammen internerad på en reservation vid Mis-sourifloden, omkring tvåhundra mil från deras nuvarande boningsplatser, och stod under styrelse af en agent, hvilken värkligen önskade indianernas civiliserande och var villig att göra hvad på honom ankom för att leda dem in på kulturens väg. Skolor öp-nades och vunno omedelbart ett så stort förtroende hos rödskinnen, att de inom kort besöktes af öfver sexhundra barn, medan samtidigt de äldre medlemmarna af stammen visade sig villiga både att arbeta och att inhemta kunskaper åt olika praktiska håll. Vännerna af den röda rasen jublade öfver detta tydliga bevis för, huru lätt det värkligen var att göra civiliserade medborgare af rödskinnen, och äfven dessas antagonister nödgades medgifva, att Brulé-stammens framsteg läto hoppas en långt ljusare framtid för de röda än hvad man i allmänhet var böjd för att tro. Men länge räckte detta sakernas tillstånd icke. Regeringen lät förflytta stammen från den reservation, där de redan begynt finna sig i förhållandena och känna sig hemmastadda, till en annan plats, och på samma gång lämnades också ledningen af deras angelägenheter i andra, nya och ovana, händer. En reaktion inträdde genast, så att inom mycket kort tid hela stammen hade återgått till sitt forna vilda nomad-tillstånd. Den agent, som ombetroddes med styrelsen af Brulé-indianerna, ansåg skolor onödiga för rödskinnen och lika så alla andra åtgärder för deras civilisation, hvilket alt naturligtvis hade den värkan att indianerna återföllo i alla sina forna plägseder och bruk. I stället för kläder adopterades åter filt-manteln, höftklädet, målningen och den öfriga barbariska ståten, de gamla krigs-, ande-, sol-danserna o. s. v. kommo igen i bruk, så att intet spår mera kunde upptäckas af den början till kultur, som redan en gång begynt vinna insteg inom stammen. Bland qvinnorna var ,,0ma-ha-dansen“ en af de mest gouterade. I och för denna målade sig krigarne i de grannaste och bjärtaste färger, prydde sig med fjäderbuskar, pälsvärk, glaspärlor, små klockor, amuletter och talismaner af de mest olika och ofta mest barockt egendomliga slag, fästande dem kring halsen, kring armarna, handlederna, benen, fotknölarna och för öfrigt litet hvarstädes på kroppen, där någon grannlåt blott kunde fästas och anbringas. Själfva dan-
Källa: Project Runeberg ·
