Amerikas Förenta Stater

stjärna så länge kontraktet räcker. I hvilketdera fallet som kälst är stjärnan enväldig i sin trupp. Inga andra stycken uppföras än sådana, där stjärnan är alt, de öfriga ingenting, ock äro styckena icke ursprungligen ämnade för stjärnor, så ändrar, styckar ock klipper man dem på det känsynslösaste sätt. De författare, som i Amerika skrifva för scenen, få lof att underkasta sig systemet ock se till, att stjärnan kar en roll, som kniper publiken på ett eller annat sätt ock som tillåter honom eller kenne att oafbrutet kela tiden vara inne på scenen. Alt annat är en bisak, ock bisak är det också i kvad stjärnan excellerar, isynnerhet då kon är af genus femininum. En kar röst, och då måste så många visor som möjligt inläggas i stycket, kälst slagdängor, dem publiken känner, en annan är framstående i den nationelt amerikanska danskonsten, som består i att sparka så högt som möjligt, ock den måste i pjesen få tillfälle att visa sin fermitet, likgiltigt om stycket är tragiskt eller komiskt o. s. v. Till kvad slags dramatik detta s.ystem ger anledning, är lätt att tänka. Pjeserna skrifvas eller omarbetas för galleriet, stjärnan ock alla de andra spela för galleriet ock därför är ock förblir för lång framtid gallerismaken det ledande rättesnöret för s. k. dramatisk konst i Amerika.

Ett korrektiv häremot kunde kritiken utgöra ock dess uppgift vore det väl till en viss grad att småningom uppfostra publiken till något mera förfinade begrepp om dramatisk konst. Men tidningarna liksom teatern lefva på den stora massan af publiken ock därför skötes kritiken så, att denna stora massa uppskattar den. I kvilken som kälst af Chicagos stora dagtidningar ingår dagligen en eller ett par spalter recensioner af de offentliga nöjen, som stå publiken till buds, ock där kritiseras i ett sammanhang ock om kvarandra teater- ock cirkusrepresentationer lika väl som prestationerna i alla de „museer“, där tvåköfdade k. lfvar, skäggiga kvinnor, lefvande skelett ock andra ,,sckene rariteten“ stå den nöjeslystna publiken till buds. Det ser ut) som om inte ens kritiken ausåge dramatisk konst stå högre än cirkus- ock missfosterförevisning, ocli då kan man inte häller förvåna sig öfver att publiken ställer sig eller rättare förblir på samma ståndpunkt. Ock den tid är ännu mycket aflägsen, då den amerikanska publiken, medeltalspubliken nämligen, når en högre ståndpunkt i konstfrågor af kvad natur de vara må. Man kan vara i stånd att förtjäna pengar miljonvis utan att ka lärt stort mera än abc ock de fyra enkla räknesätten, man kan lära sig att eft.rapa, till ock med ofta att öfverglänsa, de sista