Sida 896
6. Tiden efter inbördeskriget.
och taflor i oljefärg de vanligaste och mest gouterade. Och i det hela är ju det också det säkraste. Det är lätt nog att räkna ut, hvad en matta, innehållande så och så många kvadratalnar, är värd, men det är svårt att för hvarje besökare pointera ut, att en liten matta är en äkta, importerad, orientalisk dyrbarhet, som kostat hundratal dollars. Och likaså vet enhvar, att en bit duk, öf-versmetad med oljefärg, i regeln kostar mera än en lika stor eller mindre bit papper, kolorerad med vattenfärg eller kritor, medan långt ifrån alla amerikanare ha klart för sig att en tañas värde också influeras af andra omständigheter.
En af mina Chicagovänner, som själf är artist till professionen och som, hvad mera är, lefver på denna sin profession, berättade mig nyligen, huru han af en typisk Chicagomiljonär, som nyligen från Europa erhållit en större samling taflor, ombedts att taga dem i betraktande. Den lycklige egaren till miljonerna och taflorna förde besökaren omkring i sitt hus och visade den ena taflan efter den andra, förklarande och beskrifvande, hvad de kostat både i inköp och i tull, någon gång uppgifvande ett eller annat förfärligt rådbråkadt, berömdt namn på uppliofsmannen till något af konstvärken, och stannade slutligen framför ett af dem, som såg mycket gammalt ut. „Den här taflan“, sade han, „ställer jag högst af allesamman. Ni kan själf se att den är mycket gammal och ändå synes inte den minsta spricka eller det minsta fel i målningen. Det är färg som heter duga, sådan kvalitet kunna vi inte i vår tid åstadkomma om det gälde hvad som hälst. Sedan jag sett den, kan jag nog förstå, livarför de gamla mästarnes taflor äro så dyra!“
Historien’ får nu stå för min vän artistens räkning, jag kan inte garantera för den. Men själf har jag hört, huru en man, som är rik nog att importera konst från Europa, vid förevisandet för mig af en jämmerlig italiensk kvinnostaty, upprc ade gånger påpekade, att konstvärket var af bästa slags „Carrara-marmor“. Statyn är full naturlig storlek och står på en nära fem fot hög svart träpiedestal midt i mannens „pärlor“, hvilken inte mäter i höjd mera än tolf fot, hvadan effekten af carraramarmorvärket lätt kan tänkas. Det är klart, att personer också finnas, hvilka värkiigen äga sinne för konst och skönhet och hvilkas hus och hem bära vitne därom, men de höra själffallet till de sällsynta undantagen i ett land, där tilsvidare så godt som all diktan och traktan gå ut på förvärfvandet af rikedom och förmågan att njuta däraf ännu är så godt som aldeles outvecklad. För det
Källa: Project Runeberg ·
