Lärobok i sjukgymnastik

130 SJUKDOMARS BEHANDLING M KJ> (IVMNASTIK.

Sjukdomen kan börja plötsligt såsom t. ex. vid lunginflammation med häftig frosskakning o. s. v. Men ofta börjar en sjukdom mer eller mindre omärkligt med olust, trötthet, förminskad eller bristande matlust, en allmännare utbredd förnimmelse af tyngd eller smärta inom kroppsdelarne. Detta tillstånd har blifvit kalladt sjukdomens förebud, och tiden, hvarunder detta tillstånd räcker, prodromstadier. Ifrån äldre tider har det talats om sjukdomars stadier, såsom anfallsstadiet, stadiet hvarunder sjukdomen ökar sig, stadiet för sjukdomens högsta punkt, krisstadiet, stadiet hvarunder sjukdomen förminskas, slutligen tillfriskningsstadiet. Dessa stadier voro äfven bundna inom bestämda dagar. Man finner emellertid, att de flesta sjukdomar, hvilka uppträda med feber, förlöpa inom vissa tydliga stadier. Man har äfven kallat detta förlopp rythmiskt eller typiskt. Sjukdomens omkastning till bättring har blifvit kallad kris. Man har i detta afseende fäst sig vid vissa temligen hastigt inträffade förändringar såsom sänkning af den höga kroppstemperaturen, aftagande af pulsfrekvensen, inträffande af sömn eller svettning o. s. v.

Sjukdomen kan fortgå under en viss jemnhet i symptomerna så äfven i febern, men det ges ganska många febrar, der en minskning och stegring af densamma, uppträdande på vissa tider eller vissa dagar, utgör det karakteristiska för hela sjukdomsförloppet (remissio et exacerbatio). Det gifves andra sjukdomar, som ha fria mellantider, men framträda efter dessa med mer eller mindre häftiga anfall (paroxysmer) såsom kikhosta, fallandesot med flera nervsjukdomar.

Sjukdomen kan ha dödlig utgång, kan öfvergå uti relativ eller normal helsa.

Det är redan sagdt, att en afstannad förnyelse af väfnaderna är detsamma som död. Döden kan ske delvis, såsom brand uti vissa kroppsdelar, utan att lifvet i sin helhet nödvändigt upphör.

Verksamhetens upphörande hos hjernan, bjertat eller lungorna medför ögonblicklig död. När således en sjukdom förorsakar så stora rubbningar, att verksamheten hos något af dessa organer ej längre kan fortgå, är sjukdomen dödande.

Sjukdomen öfvergår uti relativ helsa, när rubbningarne förminskas, men förändringar kvarstanna, hvilka medföra för helsan större eller mindre olägenhet eller fara. Så kan t. ex.