Lärobok i sjukgymnastik

•2r»;

LOKALA SJUKDOMAK.

52. Kronisk magkatarr.

Icke sällan är i denna sjukdom ventrikeln betydligt utvidgad. Väggarne äro vanligen förtjockade, isynnerhet vid pylorus; slemhinnan brunröd eller skiffergrå med fläckvis röda ställen. Slemhinnan är vanligen förtjockad och betäckt med slem framförallt på den del, som tillhör pylorus. Körtelmynningarne äro än utvidgade, än komprimerade. Magsår kunna äfven uppkomma under den kroniska katarren.

Orsaker. Ett medfödt anlag för denna sjukdom är oförnekbart, alldenstund den påtagligen är mera utbredd inom vissa familjer än inom andra, utan att pågra olika förhållanden kunna tjena såsom förklaringsgrund. Det är en olägenhet för magen, om för stor mängd af föda förtäres, äfven om denna föda är af passande beskaffenhet. Svårsmält föda verkar menligt, äfven om den förtäres måttligt, men förhållandet förvärras ändå mera, om den förtäres i för stora kvantiter. Då födoämnena ej normalt smältas, åstadkomma de retning på slemhinnan och framkalla då i förening med andra medverkande orsaker, lätt en magkatarr. Drinkare lida nära nog utan undantag af kronisk magkatarr. Så kunna äfven kryddor och njutningsmedel i allmänhet såsom kaffe, té, starka viner och jästa drycker, om än ej lika häftigt, verka retande och, förtärda omåttligt, framkalla magkatarr. Förtärandet af mycket varm eller kall mat verkar äfven retande på magens slemhinna.

Långvariga sjukdomar med abnorm blodbildning och försvagade krafter medföra ofta magkatarr. Så hör det till vanligheten, att personer, h vilka länge lidit af bleksot, äfven besväras af kronisk magkatarr.

Symptom. Den kroniska magkatarren är ofta en följd af den akuta. Den akuta katarren kan vara lindrig och utan feber, samt gifva sig tillkänna blott med tyngd, äckel och dof smärta i magtrakten, men den kan äfven vara åtföljd af häftig feber och hufvudvärk, till och med delirium, häftig, tryckande eller borrande smärta i maggropeD, äckel och smärtsam kräkning. Men den akuta magkatarren går vanligtvis öfver i helsa inom en eller två veckor, eller öfvergår den i kronisk.