Lärobok i sjukgymnastik

SK0LI0S OCH DESS BEHANDLING MED SJUKGYMNASTIK. 311

af en vridning af kotorna kring deras längdaxel med taggutskotten riktade mot den konkava sidan. Redan denna omständighet vitnar emot antagandet, att det är öfvervigten hos högra sidans muskler, som förorsakat krökningen.

Bet öfvervägande användandet af högra armen verkar .väl ej direkt till utbildandet af en skolios, men inflytandet deraf är derför icke mindre. Sakförhållandet ställer sig tydligt. Om någon lyfter en tyngd med högra armen, så böjes ryggen med konkaviteten åt venster — det är ryggens muskler på venstra sidan som böja kotpelaren åt sin sida. Man ser tydligen här en verkan, som ställer sig fullt analogt med den vid skriföfningen; och i öfrigt gifver det dagliga lifvets sysselsättningar rikhaltiga illustrationer öfver riktigheten af denna uppfattning. Om någon bär en tyngd med någondera armen, så böjer han sig åt motsatt sida; den som bär en tyngd framtill, böjer sig bakåt och då någon bär en tyngd på ryggen, böjer han sig framåt. Det är mekaniska och fysiologiska lagar, hvilka härvid med nödvändighet göra sig gällande. Vid upplyftandet af någon tyngd med högra armen — och detta sker ju vid nära nog alla sysselsättningar — så draga musklerna på venstra sidan sig fysiologiskt tillsammans och tyngdpunkten dragés åt venster för vinnandet af den mekaniska stabiliteten. Musklerna på högra sidan uttänjas till en början väl också fysiologiskt, men uttänj ningen öfvergår lätt till vana, och genom en ihållande försvagande ställning förlora de omsider kraft att återtaga den normala ställningen — tillståndet blir pathologiskt.

Vanan att hvila på ena benet och den sittande sneda ställningen. Om någon hvilar på ena benet, så böjes ryggen i länddelen eller också inom en större och mindre utsträckning af nedre bröstdelen med konvexiteten åt motsatt sida med det hvilande benet. En hvar, som egnat uppmärksamhet åt denna fråga, skall observera hur vanligt bruket är att vid stående hvila på ena benet, företrädesvis på det högra. Till en början stöder man visserligen omvexlande på ena eller andra benet, men småningom vänjer man sig att mest anlita det högra. Man kan verkligen fråga, hvarför det blir vana att mera hvila på högra benet än på det venstra. Detta faktiska förhållande torde dock finna sin förklaring deruti att högra