Sida 82
Hållning
82
RÖRELSERNA.
1. Vingbågbenf ramliggande (framiiggande) hållning.
Rörelsetagaren stöder med främre ytan af benen på en hög plint; den öfriga delen af kroppen är utom plinten i bågställning ; benen fixeras vid redskapet. En rörelsegifvare står framför och är behjelplig vid ställningens intagande. Man kvardröjer några sekunder i ställningen, hvarefter göres en böjning framåt (nedåt) med hufvudet och bålen. Hållningen och böjningen upprepas omvexlande några gånger.
Detta är en kraftig, men ingalunda våldsam rörelse; samtliga ryggmusklerna komma härvid mer eller mindre i verksamhet. För jemvigten erfordras lika muskelansträngning af ryggens båda sidohälfter. Rörelsen är lämplig för att stärka ryggmusklerna och förebygga ryggradskrökningar.
2. Hvilbågbenf ramliggande hållning.
3. Sträckbågbenframliggande hållning.
Dessa två senare äro något mera ansträngande än den föregående.
4. Bågsidben/iggande (sidiiggande) hållning.
Ställningen intages, såsom vid denna utgångsställning är visadt. Med sina något böjda ben stöder rörelsetagaren i sidiiggande ställning på plinten ; bålen befinner sig utom plinten i sidbågställning. Benen äro fixerade vid redskapet, vid rörelsetagarens rygg- eller bröstsida bjelper eller korrigerar en rörelsegifvare ställningen. Ifrån bågställningen sänkes bålen till horisontelt läge, för att förnyade gåDger återtaga bågställningen.
Denna rörelse användes egentligen blott vid ensidig ryggradskrökning, hvarvid man ligger på motsatt sida mot den, hvaråt konvexiteten är riktad. Är det ena skulderbladet lägre, kan den häremot svarande armen sträckas, hvarigenom verkan blir kraftigare.
Källa: Internet Archive ·