Lärobok i telegrafi

•489

Försträfning används ej endast i vinklar utan ock till stolpar, på ömse sidor om hvilka spännvidden är väsentligen olika. Enär trådarne å dessa fastgöras, blir nemligen, om tråduppläggningen verkställes riktigt, påkänningen större från" den sida, der spännvidden är större. Begagnas stötta, anbringas alltså denna på sistnämnda sida; använder man deremot stag, sättes det på den motsatta, dervid måste tillses, att ej någon af trådarne må komma i beröring med staget. Der stolpdistansen förminskas till följd af liniens brytning, nyttjas försträfnin-gen vid näst sista stolpen i raka linien på ömse sidor om den brutna. Isynnerhet der trådantalet är stort behöfves försträfning vid stolpe, på ömse sidor om hvilken stolpdistansen är olika.

Stolparne resas på rotändan på samma sätt som en tyngre stege. Dervid begagnas en s. k. resgaffel eller ock en, af smäckert rundvirke förfärdigad, s. k. sax.

Innan stolpen reses, putsas densamma samt afskäres vid toppen så, att en till dess skydd mot röta afsedd huf af zink passar efter densamma. Är marken något högre än der närmaste stolpar, å ömse sidor, uppsättas, kan man, om så önskas, vid krokuppsättningen laga så, att isolatorerna komma i jemnhöjd med de angränsande, för så vidt sådant låter sig göras, utan att trådarne komma för lågt.

§ 159. Uppsättning af hattar och krokar sker i sammanhang med trådsträckningen.

Utan tvifvel är det önskvärdt, att tråden göres fast vid så många isolatorer som möjligt, derigenom att man derför använder spänninrättning, vare sig spännhatt (figg. 69, 70, sid. 113) eller spännhanlc (sid. 114). Denna fast-göring afser att förhindra tråden att vid afbrott sänka sig emellan ett större antal stolpar samt förekomma det för trådens bestånd skadliga glidande fram och tillbaka i hattarne, som på ojemn linie — vare sig att stolpdistansen är olika eller att hattarne sitta olika högt — inträffar vid temperaturvexlingar. Uppkomsten utaf kontakter i förening med afbrott kan påtagligen i någon mån förebyggas genom att fastgöra tråden vid ett större antal isolatorer. Äfven med hänsyn dertill, att trådarne ej sällan bli belagda med rimfrost och isbark, är det fördelaktigt att hafva dem på nämnde sätt fastgjorda. Emellertid torde den jemförelsevis säkra fastgöring, som åvägabringas medelst spänninrättning, ej kunna i någon mån ersättas af eller utbytas mot s. k. najning (figg. 73, 74, sid. 114). Nyss antydda tilldragelser å linien och flera andra likartade äro nemligen af beskaffenhet att gifva anledning till rubbning af trådarnes sinsemellan parallela läge, hvilken rubbning najningen endast ofullständigt förmår förhindra. Sålunda kan densamma möjligen hindra, att den ena tråden vid en temperaturvexling glider öfver åt ena eller andra hållet, men icke att den andra tråden glider öfver. Redan häraf föranledes rubbning af spänningen. Vid afbrott, i synnerhet vintertiden, uppstår ock ofta, trots najpingen, en öfverglidning, för hvars utjemnande vid en tillfällig reparation najningen är till hinder, och hvilket utjemnande derföre ofta underlåtes.

Ett större antal effektiva spänninrättningar medför sålunda större soliditet, oaktadt påkänning å ett större antal stolpar, krokar och hattar blir en följd deraf, att tråden ej kan genom öfverglidning utjemna mången olikhet uti spän-