Lärobok i telegrafi

•500

och otätheter, till följd hvaraf fuktigheten, omvexlande med den atmosferiska luften, får tillträde till trämassan. Äfven förkolningen af ytan är ej särdeles verksam. Man har derföre, såsom i kap. V blifvit nämndt, måst underkasta stolparne inre behandling.

Lufttorkning under längre tid så ock torkning medelst artificielt värme kan på sätt och vis hänföras till dylik behandling. För virke, som skall användas i fria luften, är torkning dock föga verksam. Man måste derföre söka, om möjligt, ur träet aflägsna växtsaften eller ock på kemisk väg göra densamma oskadlig. För sådant ändamål plägar man förfara på tvenne till anordningarne väsendtligen olika sätt. Det ena förfaringssättet består deri, att virket inlägges i jernplåtscylindrar, som tillslutas lufttätt, hvarefter, sedan luften pumpats ur dem och ur det inlagda virket, en vätska af tjenlig beskaffenhet (t. ex. kreosot) intappas i cylindrarne och genom starkt tryck — åstadkommet medelst pumpverk — drifves in i virket. Vätskan kommer härvid så mycket lättare in i virket, som dettas porer förmedelst den föregående luftpumpningen blifvit likasom öppnade för densamma. Det andra förfaringssättet åter går ut derpå, att impregneringsvätskan drifves i fibrernas längdriktning genom virket, från den ena ändan till den andra, utan att någon föregående evakuering af virket erfordras. Vatten, som förut finnes i virket, äfvensom, till större eller mindre del, växtsaften drifves då undan, för att vid stolpens ena ända utträda ur detsamma. I träets porer inkommer i stället impregneringsvätskan, hvars beståndsdelar vanligen ingå olöslig kemisk förening med de för handen varande hartsartade ämnena samt afsätta sig uti och tilltäppa porerna. Doktor Boucherie begagnar den sednare metoden, med kopparvitriollösning till impregneringsvätska.

Det först omnämnda sättet är förbundet med betydlig kostnad för impreg-neringsanstaltens anläggande. Så kostade t. ex. impregneringsanstalten i Braunschweig 20,000 Thaler (öfver 50,000 kronor). Såsom impregneringsvätska använder man vid detta förfarande antingen en utspädd lösning af klor-zink (zink upplöst i saltsyra) eller ock flyktiga oljor, som fås vid destillation af stenkolstjära.

Det andra sättet, kalladt impregnering à la Boucherie, är det som för telegrafstolpar allmänt används. Ursprungligen verkställde (år 1837) Dr. Boucherie denna impregnering med tillhjelp af tvenne inom trämassan verkande krafter: kapillaritet och endosmos. Det är dessa krafter, som inom det växande trädet drifva växtsafterna från rötterna till toppen. Men äfven hos det fälda trädet fortfara de att verka. Om ett sådant träd ställes med rotändan i en saltlösning, sprider sig denna genom trä-massan uppåt. I en poppel lär kopparvitriollösning under en tid af 7 dagar hunnit suga sig upp 95 fot.

Direktören för det Norska Telegrafverket har i öfverensstämmelse härmed verkställt impregnering på det sättet, att, sedan ett hål borrats vid stolpens rotända, en portion kopparvitriol blifvit lagd deri och hålet derefter tilltäppts med en plugg. Vatten, som dragit sig upp i stolpen, har löst vitriolen, hvilken derefter trängt uppåt.

I stället för ett hål anbringar man i stolpen vanligen 7 à 8. Hålen riktas ej mot stolpens kärnlinie utan något förbi denna, t. ex. så att, om man från