Lärobok i telegrafi

•508

jernoxiderna i malmerna, blandas dessa med vissa ämnen (flussmedel) såsom kalksten, qvarts m. fl., när de inläggas i de stora ugnar (masugnar), i hvilka de smältas. Blandningen af malmen och flussmedlet (beskickningen) lägges då i hvarf eller lager, omvexlande med kol. Allt efter som massan för bläster-elden smälter ned och vid ugnens öfre öppning sjunker, påfylles ugnen uppifrån med nya hvarf af beskickning och kol. Kolet syrsättes vid förbränningen till koloxid, hvilken ytterligare syrsättes till kolsyra. Härvid tillsläppes syre från jernets syreförening i malmen. I den nedre och hetaste delen af ugnen blir det sålunda reducerade jernet flytande och samlar sig der på botten. Emellanåt utsläppes det flytande jernet ur ugnen och ledes derifrån i formar vanligen af tackjern (kokiller). Gångarten smälter tillsammans med flussmedlen till slagg, hvilken flyter ofvanpå jernet samt gång efter annan aftappas och stundom formas till slaggtegel o. d.

Det på förenämnde sätt i tackor eller s. k. galtar erhållna jernet kallas tackjern. Det är emellertid ännu ej så beskaifadt, att det kan förarbetas genom smidning; endast till gjutgods kan det begagnas. För att befria det från kol och åtskilliga föroreningar samt göra det smidbart, smälter man tackjernet tillsammans med jernoxidulrik slagg (färskslagg) under starkt lufttillopp. Denna färskningsprocess sker antingen i härdar för bläster (lancashirsmide, franche-comtésmide, wallonsmide) — hvarefter de sålunda erhållna »färskorna» i samma ugnar nedsmältas till en större klump (smälta) — eller i flamugnar (puddling) under afpassadt lufttillträde — hvarvid jernet erhålles i en mängd s. k. puddel-bollar af lösare och mera slaggblandad beskaffenhet än det i härd beredda smältjernet. Det efter ena eller andra metoden beredda jernet är nu smidigt och uträckes antingen under hammare eller i valsverk efter föregående vällning (uppvärmning till stark hvitglödgning).

En annan färskningsprocess, hvilken på de sednare åren blifvit mycket använd, är Bessemermetoden, medelst hvilken färskningen försiggår på det sätt, att en stark komprimerad luftström pressas genom flytande tackjern, hvarvid kol, kisel etc. oxideras genom luftens syre. Den färdiga bessemermetallen gjutes i kokiller. De på detta sätt erhållna »götena» uträckas på samma sätt som smältjernet.

Under det att kolhalten hos tackjernet kan uppgå ända till 5 % eller till och med mer, utgör den hos stångjern vanligen Vio e"ei' derunder. Stål är mindre kolhaltigt än tackjern, mera kolhaltigt än stångjern. Stålets kolhalt varierar mellan 0,3 och 1,8 %.

Det är i synnerhet tvenne ämnen, som, när de förekomma i stångjernet, om ock i ytterst ringa mängd, väsendtligen inverka på dess användbarhet, nemligen svafvel och fosfor. Svaflet gör jernet »rödbräckt», d. v. s. för smidning vid brunvärme smular det sönder och blir »bråkigt». Fosforn åter gör jernet »kallbräckt», d. v. s. det springer lätt af i köld. Fosfor inverkar dessutom på jernets hårdhet på samma sätt som kol.

En vigtig egenskap vid stångjernets bearbetning är dess svetsbarhet. Tvenne jernstycken, hvilka upphettas till hvitglödgning, bli nemligen så mjuka, att de