Sida 110
1. Frankrike
110 ETT HUNDRA ÅR.
Och solen sjönk uti hafvet ned,
och böljorna glänste så röda,
som ville de säga: "den glans du spred
skall tyst uti natten förblöda."
Och natten kom efter dagens qvalm,
och vindarne bröto den höga palm;
den store sof hos de döda.
Nu går ett rop öfver dal och fjäll:
Gif Frankrike hjelten åter!
Och Albion lyfter klippans häll,
sin graf den store förlåter;
han ilar igen till sin äras land,
och Frankrike väntar på Seinens strand
och jublar af stolthet och gråter.
Fast stum, han talar så mäktigt än
med minnets dånande tunga;
och Austerlitz' åskor dundra igen,
Marengoblixtarne Ijunga.
De grånande kämpar med ärrigt bröst,
de höra som förr hans manande röst
och känna sig plötsligt unga.
Väl var hans ära, som blod så röd,
en storm, han gick öfver verlden;
väl var han rik på tårar och död
der han gick den segrande färden;
en graf är qvar af hans ryktes glans,
men Frankrike vet ej ett namn som hans,
och ej hans like bland svärden.
Louis Napoleon, som var Napoleon Bonapartes brorson och tronarfvinge, som blifvit förvisad från Frankrike och uppehöll sig i England, ansåg nu rätta ögonblicket vara inne att göra sina anspråk gällande. Han landsteg i Boulogne och utfärdade der en proklamation, hvari det hette att den store Napoleons stoft icke borde mottagas af ett annat än politiskt pånyttfödt Frankrike och att han nu kommit för att verkställa förnyelsen. Men det var icke det rätta ögonblicket 5 det var en olycklig stund, ty arméen ville icke lyssna till hans
Källa: Internet Archive ·
