Sida 122
3. Det fransk-tyska kriget och Napoleons fall
122 ETT HUNDRA AR.
skulle det kanske anfalla Frankrike och rikta sig på dess bekostnad. Bättre att förekomma än förekommas, tyckte det franska folket. Lagförsamlingens båda kamrar voro eniga om att öppna eld emot preiissarne, pariserbefolkningen brann af lust att "gifva fyr," ocli landtdistrikten liöllo bara med. Napoleon hade nu knappast annat val, och på denna grund ursäktade han sig sedan, när det gick illa. Det måste emellertid förefalla den på afstånd stående opartiske läsaren litet besynnerligt att denne furste ansåg folkviljan som lag, när det gällde ett utländskt krig, men icke, när det var fråga om inre reformer. Anspråket på sådana och protesterna emot statskuppens våld hade han tystat med bajonetter och artillerisalvor, men ropet på ett krig med Tyskland ansåg han sig böra hörsamma.
Det är nu alltid mycket lättare att finna en krigsförklaring, än en giltig krigsorsak. En sådan fick Napoleon sjelf upptänka. Han, som förut med nyckeln till Kristi graf öppnat de vredens slussar, i hvilkas flöden så många tusen menniskor dränktes (se Krimkriget), han borde väl utan svårighet finna en praktisk pretext för ett anfall på en makt, hvars gränser stötte till hans eget lands. Mycket riktigt. Det hände sig så, att Spanien hade blifvit utan kung och höll nu på att se sig omkring efter en sådan. På sin fosterländska forskningsfärd kom det då att få ögat på en tysk prins, Leopold af Hohenzollern. Ville inte han förbarma sig öfver dem och bli deras herskare? Jo. Men Napoleon ville inte tillåta någon hohenzollare att sitta på Spaniens tron, hvarom nu konung Vilhelm af Preussen underrättades. Hvad angår mis;- Spaniens affärer, sade då han. Leopold får göra hvad han vill... Men, sade Napoleon, ni måste också lofva att aldrig, nej aldrig, tillåta en hohenzollare att bära spansk krona . . . Alltför gerna, svarade Vilhelm. Och till yttermera visso förklarade Leopold sjelf att han ingen krona ville ha. Nu började det se dunkelt ut för Napoleon. Dock, det vai' kriget som var hufvudsaken — icke krigsorsaken — och en sådan fanns nu i den ton och hållning, den preussiske ministern iakttog, då han mötte den franska gesandten. Samtalet hade egt rum den 11 Juli 1870, och den 19 kom krigsförklaringen, som i
Källa: Internet Archive ·
