Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

L62 ETT HUNDRA AR.

civilisation, som är tidehvarfvets ära, är för påfveinrättningen ett brott emot himlens egen lag. Icke underligt således att den står ensam i vår tid — ■ icke såsom en oas i öknen, utan som en af ängar och blomstergårdar omgifven kal och hård klippa, på hvilken hvarje fallet frö försvinner. Låtom oss i några korta drag teckna konturerna af påfvemaktens historia sedan Napoleon kom som den ängel Gabriel, hvilken förkunnade dess snara fall.

Det var 1796, som den unge lille fransmannen marsche' rade rakt på Rom och slog påfven Pius VI med en helt annan än helig bäfvan. Han tvangs då att underhandla med den "korsikanske korporalen," som i brandskatt utkräfde fem millioner dollars samt 100 af Vatikanens bästa taflor. Men innan gubben (Pius var då 82 år gammal) hann erlägga tributen, trodde han sig kunna erhålla österrikisk hjelp, hvar= för han lät sina trupper bjuda de napoleonska legionerna spetsen, men med den ledsamma utgången, att fransmännen intogo "den eviga staden" och plundrade den. Påfven sjelf skickades som fånge till Frankrike, der han kort efter ankomsten dog, medan hans kyrkostat förvandlades till ett profant folk välde.

Ett årtionde senare bad Napoleon den då regerande påfven Pius VII • att med sin närvaro förhöja högtidligheten af den stund, då han (Napoleon) lät kröna sig till kejsare. Pius kom, kanske icke så mycket för att glansbegjuta och välsigna kröningsakten, som ej mer för att vinna den mäktige krigarens bevågenhet och af honom återfå en del af det område, som hade utgjort det påfliga väldet. Det svar, Naj)oleon gaf på en derom formligt gjord anhållan, var både karakteristiskt och bra. "En iDåfves egentliga rätt är att vara ödmjuk och att förlita sig på bönens makt," sade han. I full öfverensstämmelse med denna förklaring stod hans senare handling, då (1809) hela kyrkostaten anslöts till Frankrike. Påfven svarade med en bulla, som förklarade Napoleon i bann. Den senare tyckes hafva tagit detta till hjertat på något sätt, emedan han genast lät sina soldater intränga i det påfliga slottet och derifrån bortföra Pius till Frankrike — ■ icke för att taga lifvet af honom, som han sjelf fruktade, utan för att återin-