Sida 246
2. Det första stora skedet
TREDJE KAPITLET.
1860 års presidentval. — Slafpatronernas trångmål. — Skillnaden emellan puritanerna och "riddarne."' — Kriget utbryter. — General Mc' Clellans rörelser. — General Lee. — General Grant. — General Sherman. Unionsstyrelsens bekymmer. — Slafvarne förklaras fria. — Unionisternas patriotism. — Rebellernas mod. — Belägringen af Richmond. — Jefferson Davis flyr från sin post. — John Ericssons monitor. — Farragut intager New Orleans.
Den amerikanska unionens presidenter hade, för det mesta, genom börd eller till tänkesätt varit söderns män ända upp till året 1860, då nytt presidentval inföll.
Den fråga hvaromkring den nationella valstriden då hufvudsakligast hvälfde sig var, huruvida territorierna skulle öppnas för negerslafveriet eller hållas slutna derför. Närmare hade icke den försigtiga politiken gått styggelsen in på lifvet. Slafpatronerna gjorde anspråk på rättigheten att taga sina slafvar med sig, då de flyttade från en gammal slafstat till ett nytt territorium, men norden bestred detta, och på valdagen föll utslaget så, att Abraham Lincoln, då redan känd som en af slafveriets oförsonligaste fiender, vardt republikens högste chef.
Detta var ett svårt politiskt nederlag för sydstaterna, hvars sista hopp hade varit att med en af sina vänner i spetsen för regeringen slå ett djerft parlamentariskt slag för sin sjuka sak. Att förblifva i unionen under en president, som fått embetet såsom en belöning för den afsky, han hyste för söderns förnämsta inrättning, var för det första icke förenligt med en sydstatsgentlemans uppfattning af sjelfaktning och för det andra icke heller förenligt med hans framtida ekonomiska intressen. Slaf aristokratien hade blott en enda utväg ur denna sin dilemma, och denna väg ledde direkt ut ur sjelfva
246
Källa: Internet Archive ·
