Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

386 ' ETT HUNDRA ÅR.

Emellertid hafva vissa urkunder lagt i dagen att just denne enkle, simple, härdade monark mådde som en kung äfven på sina fälttåg. Till Ryssland 1708 hade han med sig: liof intendent, två kammarherrar, doktor, tre hofjunkare, biskox), två hofprester, två lif drabanter, köksmästare, h of bokhållare, köksskrifvare, källarmästare, munskänk, bagare, slagtare, silfvertvätterska och tenntvätterska m. fl. För bordet skaffades: höns, trädgårdssaker, citroner, ägg, vildänder, hjerpar, orrar, drilldufvor, kramsfogel, harar, trastar, rådjur och rapphöns o. s. v.

Detta var för hofvet och — hundarne. Dagtraktamentet för de senare lär dessutom hafva bestått af 24 rågbröd.

Men manskapet, soldaterna, hvad fingo de? Jo, god kost nog, när det fanns, hvilket var mycket sällan. Svälta och lida var regeln i alla dessa svenska krig, ej blott Karl XII:s. I denne konungs fälttåg mot Danmark 1712 — 13 sleto bussarne mycket illa. Kosthållet var det sämsta: uselt och otillräckligt. De fingo taga sig fram bäst de kunde, och när maten icke räckte till, fingo de trösta sig med att de ledo för kungen och fosterlandet.

Men nog härom. Vi hafva gjort denna flyktiga återblick på de svunna tidehvarfven i ändamål att erinra om, hurudant lif vet i Sverige var under dessa besjungna dagar och för att så mycket tydligare kunna visa kontrasten emellan förr och nu, emellan krigens tid och fredens, emellan barbariets och civilisationens.

Ty det var icke förrän de blodiga fejderna upphörde som Sveriges folk började uppstå ur sin andliga dvala och visa verlden, att en gudomlig gnista låg väntande på sol och dag under denna hårda och skrofliga yta. Liksom högt upp i norden, i närheten af polcirkeln — säger en amerikansk vältalare— då Augustisolen hunnit smälta isen och snön ifrån bäckarna, blommor och gräs skyndsamt titta fram för att med sina färger och dofter mildt förebrå den grymma vintern och den mörka, långa natten, så har äfven Gud skapat menniskoslägtet på ett sätt som gör, att det låter sin moraliska storhet framlysa så snart något i vägen stående hinder häfves, Gif polartrakten blott ett tillfälle, låt solen skina, och den för-