Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

FRANSKA REVOLUTIONEN. 45

framför tåget. Litet emellanåt vände han sig om för att mäta afståndet mellan sig sjelf och sina embetsbröder, liksom för att vänja folket vid att skilja honom från dem genom vördnaden såsom han sjelf skilde sig från dem genom afståndet. Allas blickar sökte honom. På hans panna hvilade stoltheten, på hans läjDpar spelade ett leende, han var medveten om sin allmakt.

Midt på Marsfältet reste sig ett symboliskt berg på den plats, der fäderneslandets altare fordom stått Upx^gången dertiU var smal och brant. Robespierre och tre andra voro de enda, som intogo rum på dess spets, och derifrån proklamerade nu Robespierre under dånande artillerisalvor det franska folkets trosbekännelse. Talarens majestätiska hållning, folkets gränslösa hänförelse, den underordnade plats som han (Robespierre) hade anvisat sina embetsbrödei under sig på berget, detta och mycket annat gaf anledning till en hel mängd nya betraktelser hos folket, hvilka betraktelser gåfvo sig luft först i doft framhviskade men sedan högljuddare knotande anmärkningar. På vägen derifrån fick den store folkrepresentanten höra många ord, väl egnade att fylla honom med en viss oro. ^'Ser du mannen der,' säger en, "han tror sig redan vara gud och vill vänja rex^ubliken att tillbedja någon, för att sedan låta tillbedja sig sjelf." — "Han har uppfunnit gud, emedan denne är den högste tyrannen," tillägger en annan — "Han vill vara Guds offerprest, men kan lätt blifva sjelfva offret," säger en tredje. — Ja, ifrån kapitolium till öchavotten är det blott ett steg," hväser argt en fjerde

Robespierre hörde, som sagdt, dessa harmens uttryck, och hans rivaler hörde dem. Den der gudsfesten hade varit en dubbel fest för honom, en triumfens fest och en nederlagets. Han hade höjt sig ofantligt inför den stora folkhopen, som nu stod färdig att utropa honom till diktator, men han hade falht, ohjelpligt fallit, hvad de inflytelserika ledarne vidkom. Robespierre hade, säger Lamartine förlorat sin nimbus och qvarlemnat sin popularitet på sjelfva det altare, der han uppsatt det högsta väsendet Och han kände det sjelf. När han återkom tiU siti hem, var han tankfull. Der belägrades han