Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

70 FTT HUNDRA AR.

Vända dess högra flank. Napoleon åsåg denna rörelse med det största lugn och lät ryssarna insnärja sig i en oundviklig fara. Men då fienden hade framskridit långt nog att icke kunna med hast draga sig ur det kritiska läget, lät han sina trupper anfalla med en häftighet och kraft, som gjorde allt motstånd fåfängt Slaget, som stod den andra December 1805, var förkrossande för de båda allierade (Ryssland och Österrike), som genast skyndade att förskafPa sig yapenhvila.

Preussen skulle na försöka sin krigslycka emot den oundertrycklige störaren af Europas fred. Dagen för fiendtligheternas öppnande var utsatt till den femtonde Maj. Men när det preussiska sändebudet kom till Wien för att låta Napoleon förstå, hvad som var i görningen, fick han vid underrättelsen om Austerlitz-afPären helt andra tankar och bad om ett fredsfördrag i stället för att utkasta en krigsförklaring. Och dermed stod Najpoleon genast till tjenst, emedan han behöfde tid att ordna sina affärer Han visste också, att Preussen icke önskade någonting annat. Men han visste äfven att han höll Preussens dom i sina händer, den han kunde utföra, när han så ville. Faktiskt är, att fördraget helighölls blott några månader, under. hvilken tid Napoleon omsorgsfullt vinnlade sig om att reta Preussen på sig. "Utan allierade och illa utrustadt dertili kastade sig det då jemförelsevis svaga riket emot den franska jättemakten. Eesultatet var på förhand gifvet. De tyska trupperna, som voro illa anförda, öfverrumplades af de franska vid Jena den fjortonde Oktober 1806; de slogos och drefvos på flykten, förföljda af fienden, som tog 80,000 fångar och hvartenda preussiskt fäste. Efter blott en månads förlopp intågade fransmännen i Berlin såsom de förut hade intågat i Wien. Men i den preussiska hufvudstaden visade han bjertare färger än i den österrikiska. Han började styra det intagna riket med jernhand. De drygaste skatter utkräfdes och alla publika byggnader sköflades på konstalster och andra skatter. Icke ens Fredrik den stores graf var nu fridlyst, emedan den franska vandalen derifrån lät bortföra de gärder af aktning och kärlek, som ett tacksamt folk lagt derpå. Hvarje preussisk embetsman tvangs att svära Napoleon tro- och huldhetsed. I korthet, Preussen skulle så-