Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1890

Originalsida 253
Originalsida 253
Originalsida 252
Originalsida 253
252–253

På sidan 253 nämns Ary Scheffer, Hugo van der Goes

Sida 253

Sakregister

1890 I DU N 245 vänta? Nej! Tusen gånger nej! — Han lika litet som någon man i världen hade rättighet därtill. * * * Friare hade infunnit sig. Hederliga, burgna, bra karlar. Hon ville säga ja — ville — men kunde ej vara trolös mot detta enda minne. Så hade åren förrunnit. Föräldrarne dogo och lemnade efter sig ett litet kapital — en hjälp — men ej tillräckligt att lefva af. —- Hon måste taga sig något för, började gifva pianolektioner, både privat och i en skola, bief en flitig öfversättarinna, lefde enkelt och gjorde besparingar. Då Karin skulle resa utrikes med sina föräldrar, blef det Lisen, som fick försöka plugga i henne några franska glosor — därmed inleddes bekantskapen. När hon så gifte sig och de kommo att bo i samma hus, föreslog den unga frun — som var mer än vanligt praktisk — att Lisen skulle intaga sin måltider vid hennes bord. Det skulle blifva en vinst å ömse sidor. Karins man hade små inkomster, men hon var om sig som ingen annan, arbetade och sträfvade för de sina, skaffade sig en opåräknad inkomst här eller där, prutade, köpte for underpris och fick det att gå ihop. Lisen trifdes bra med familjen. Mannen var beläst och angenäm att tala vid — när han fick ro därtill. Barn hade han alltid älskat, och stötte han sig än på Karins burdusa, okvinliga väsen eller plågades af hennes prat och bullersamma rörelser, såg han också hennes förtjänster. Ett godt hjärta, tjänstaktighet, ordningssinne och förmåga att sprida trefnad omkring sig. Det hände sig så underligt, att han — som Lisen kallade honom i sina tankar — fick sin verksamhet i samma stad som hon själf. Hon mötte honom flere gånger, men märkte, att han såg förlägen ut, eller rent af undvek henne. Hon tog reda på allt om honom, som fanns att få veta, och gjorde i smyg mer än ett försök att träffa honom —- men skedde det, blef hon rädd att han skulle gissa sig till, att hon gjort något därför, och föreföll sig själf rent af löjlig i sin tafatta blyghet. — Slutligen trodde hon sig ha resignerat och uppgaf alltsammans. Ej långt därefter förlofvade han sig med en rik, vacker flicka. Det gick en rysning igenom henne, när hon tänkte på den aftonen, då hon sett förlofningsannonsen i tidningen — det kom alldeles oväntadt! Brölloppet stod på annan ort, och hon tackade Gud därför. Det blef en tid af strid och kamp, ty nu — då det var hennes plikt att försaka — kunde hon det mindre än någonsin. Det, som legat likt en underström innerst i hjärtat, och som hon velat dölja för sig själf till och med, bröt fram mäktigt och okufligt som vårfloden, då den strömmar öfver sina bräddar. Hon kunde ej glömma. Kunde ej upphöra att lefva, så att säga, med honom; att förtro honom hvarje den innersta tanke, hvarje skiftning i känslor, hvarje vexling i lifvet. Hvad hon än företog sig — alltid var han med. Ännu mindre kunde hon kufva den alltjämt växande längtan att en gång ■— en enda — få säga honom, hvad han varit för henne — hvad hon känt och hoppats — med ett ord Dantes Beatrice. Ett 600-årsminne. « »I undersköna månad maj», då naturen firar sin pånyttfödelse, har Florens, Italiens gamla hufvudstad , särakildt klädt sig i festskrud. Och hvarför torde äfven våra läsarinnor erinra sig. För Italien strålar namnet Beatrice di Dante såsom morgonrodnaden till dess första renässans, såsom symbolen af den renaste, den högsta idealitet. År 1865 firades i Florens 600:jubileet af Dantes födelse; hela den bildade världen stod då i andanom vid den store skaldens vagga i Arnostaden. Den 9 juni 1890 är 600:årsdagen efter Beatrices död. För att trösta sig öfver förlusten af den kvinna, som för honom öppnat nya horisonter, har Dantes snille skapat en odödlig Beatrice, och hon har ännu efter sin lekamliga — allt hvad han borde sagt henne en gång, för länge sedan. Hans båda döttrar voro hennes elever i skolan, och ingenting i världen retade henne så, som då någon påstod, att hon var partisk för de där flickorna. Hon kunde bli rent utom sig och försvara sig, som hade hon beskyllts för ett brott. Sjukdomen hade smugit sig öfver henne nästan omärkligt, steg för steg, och hon ville ej tro på dess tillvaro, ville résonnera bort den som något aflägset, omöjligt. Hon hade ju varit mera arbetskraftig och duktig än de flesta och smått bröstat sig däröfver. Hon ville inte dö! Visserligen hade hon ingenting att lefva för, ingen som behöfde henne —- men ändå! Lifvet var skönt oaktadt allt. Själfva känslan af tillvaro hade mer än en gång strömmat igenom henne som en kraftigt svällande våg — och allt hon älskade! Hafvet! Himlens blå, trädens sus, blommorna, fågelsången — skulle hon säga farväl däråt? Aldrig mera se det våras här på jorden — om hon bara det fått! Hon bäfvade äfven för plågorna och för den mörka, ensamma väg, hon hade att gå — innan! — Hade hon blott kunnat somna, somna ifrån alltsammans, utan att vakna! Hur gärna skulle hon ej lutat sitt hufvud till hvila — om så varit för att aldrig uppstå; ty hon kände sig stundom så trött — så dödstrött — att hon ej tyckte sig kunna orka med själfva saligheten. Tusen tankar, tusen tvifvel, som hon aldöd inspirerat skalden till hans yppersta snilleverk. Det bästa sätt att fira Beatrices minne ha italienarne sålunda ansett vara att, då produkterna af den kvinliga intelligensens arbete för första gången samlas till en exposition, ställa denna under Beatrices anspicier. Vi behöfva väl knappast säga våra läsarinnor, att Beatrice oupphörligt utgjort föremål för målares pensel. Hvem har ej, åtminstone i reproduktioner, sett Ary Scheffers tafia »Dante och Beatrice», och hvem känner icke Beatrice ur Doré3 illustrationer till Dantes Bivina Commœdia? Men dessa äro likväl mera den förklarade idealbilden af Dantes älskade. Den bild af Beatrice, som vi här framlägga för våra läsarinnor, är tagen efter en tafla i Santa Maria Nuovas galleri i Florens af den holländske mästaren Hugo van der Goes. Denne målares lifligaste verksamhet inföll under andra hälften af 15 århundradet. Han uppehöll sig en längre tid i Florens, där familjen Portinari tog honom i sitt huld och skydd, och hans bild af Beatrice Portinari kan förr göra anspråk på likhet än många andra kanske mera kända afbilder af den sköna florentinskan. — Att expositionen och festligheterna redan den 1 maj tagit sin början i Florens har sin förklaring i att Dante i denna månad första gången såg Beatrice och då genast förälskade sig i henne. Expositionens president, grefve A. de Gubernatis, har i ett nytt bref anmodat oss framföra hans helsning och inbjudning till den svenska kvinnan att infinna sig till festligheterna i Florens; särskildt gäller denna hans inbjudning damer inom den literära världen och lärarinnor vid högre flickskolor. Expositionens verkställande komité har utverkat stor reduktion på Italiens järnvägar för dem, som önska besöka utställningen. 4» drig känt under helsans dagar, marterade henne utan återvändo. Hon försökte arbeta — inbilla sig, att allt var som förut — att hon misstagit sig på dessa symptomer, som infunno sig allt oftare. En dag svimmade hon midt i klassen och kom ej till sans förr än efter ett par timmar. Sedan dess hade veckor förgått under plågor och maktlöshet. Hon var bättre nu, plågorna mindre, och ibland intalade hon sig, att det onda var botadt — att hon skulle få lefva och taga vid, där hon slutat. Redan före sjukdomens utbrott, då hon brottades med Guds vilja, hade hon ordnat ända till de minsta småsaker. »I händelse af?» Det var ju hvarje människas plikt att göra sig beredd — den ena lika väl som den andra — alla skulle de samma väg — och var det också långt till dess — en gång skulle det dock ske. Ett par år till skulle hon dock velat lefva för att se hans döttrar växa upp. Nu hade hon ej tid att gå bort. Hon hade längtat efter att få göra en utländsk resa och ständigt uppskjutit den. — Just denna sommar skulle den företagas. Och hennes öfversättning, på hvilken det felades endast två kapitel, hvem skulle sluta den? Det var ännu obetydligare saker än dessa, som plågade och sysselsatte henne. En del linne, hon ej hunnit med att laga, ostoppade strumpor, en söndrig klädningsficka. — Hvad skulle man tänka om henne ■—• efteråt?! — Midt ibland det stora, som fyllde hennes hela

På sidan nämns Ary Scheffer, Hugo van der Goes

Källa: Project Runeberg · ·