Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1890

Originalsida 274
Originalsida 274
Originalsida 274
Originalsida 275
274–275

På sidan 274 nämns Daniel Fallström, Bret Harte

Sida 274

Sakregister

206 1800 I DU N m********************************£**************£ÉÊ£àÉÉàÉÉÉÉ£É*£££ÂÉÉÉÉÉÉ£iSɣɣÉÉÉÉÉÉɣɣ Det är n en ågot högtidligt i den tanken, att det aldrig utföres en gärning eller yttras ett ord, som icke medför följd af verkningar, hvars slut vi aldrig kunna spåra. jS. jSmiles. ¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥'¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥ Det första, snabba intryck jag fick af henne var, att hon liknade en kreolska — en utomordentligt välväxt och vacker kreolska. Och min första fråga till fru Tammelin, som lugnt fortsatte att sticka, gällde henne. »Man är nyfiken tror jag, min unge herre. Det var en ung enka, som ämnar sig in vid teatern. Hon skall debutera på Nya ... i ’Äfventyrarlif.» »Hennes namn... hennes namn då?» Fru Tammelin log litet skälmskt åt min ifver, men den var ju förlåtlig — jag var endast tjugu år. Och så svarade hon på sitt korta, distinkta sätt: »Louise Fahlman, om ni vill veta.» * * * Och i april samma år skedde hennes debut i »Äfventyrarlif», dramatiseradt skådespel efter en af Bret Hartes romaner. En debut — tänk så mycken nervös oro, så många farhågor, så många förhoppningar. Jag tror för min del, att debutanten jämförelsevis är den lugnaste, men hennes närmaste, de som älska henne — för dem är en första debut lika många timmar på sträckbänken som den varar . . . I ett hörn af Nya teaterns foyer såg jag, den afton fru F. debuterade, en ståtlig, hvitskäggig gubbe, omgifven af tre unga damer. Och de sutto där för sig själfva hela aftonen, utan att ett ögonblick gå in i salongen. Det var debutantens far, skeppsbyggmästare Jensen, och hennes systrar — alla bleka af ängslan. Och så kom en herre fram under en entreakt och frågade helt förundrad: »Sitter du ännu här? Har du inte varit i salongen, Jensen ?» »Nej. » »Är du galen ... det går ju bra för Loval» »Jag vågar inte», ljöd det trohjärtade svaret. Men skeppsbyggmästare Jensen kunde godt ha vågat. »Lova» var charmant, det låg osökt natur öfver hennes spel, och rösten, den underbart klara rösten klang lika säker som på lektionen hos fru Tammelin. Debuten hade lyckats, och fru Stjernströms trupp fick en skådespelerska mer. Sedan dess har fru Fahlman, med undantag af ett par år i Göteborg, 79—81, tillhört Nya teatern, tills hon hösten 87 — och det var icke för tidigt — fästes vid den Dramatiska. t- * * Det var, som jag yttrat, Messalina, som officiel utgjorde vändpunkten i hennes konstnärslif. Kritiken lofsjöng, och publiken applåderade. Men för den, som med intresse följt hennes verksamhet vid scenen, var det långt förut hon fullständigt slagit igenom. Som prissessan Eboli i »Don Carlo» hade hon redan utvecklat glänsande egenskaper som tragisk skådespelerska, som mrs Clarkson i »Främlingen» hade hon segrat i det borgerliga dramat, och hennes »Lilla slarfvan» och baronessan Dinati — framför allt den lilla blonda, älskvärda pratmakerskan Dinati — hade visat henne vara en ypperlig, rent af öfverlägsen comédienne. Och som comédienne är hon ovilkorligen störst. Hennes elegans, hennes friska, smittande glada lynne, hennes lätthet att behandla repliken — tänk på »Lilla svärmor» och Cyprienne i »Vi skiljas» — den senare, om också hållen i annan ton, ett fullt värdigt motstycke till fru Hennings och i mycket påminnande om Celine Chaumonts — allt tyder på, att kommande teateraftnar skola låta henne fira stora triumfer på komediens glada fält. Som människa äger fru Fahlman två stora och för en aktris ganska sällsynta egenskaper. Hon låter icke framgången förblinda sig, och hon är ej det minsta intrigant. Vänfast och flärdlös har hon alltid förstått att vinna och bibehålla de personers sympatier, med hvilka hon kommit i beröring. Och hennes sträfvan i lifvet är att uppfostra sin son till en bra karl och som konstnärinna nå fram till det högsta resultat. »Det är, hvad jag vill lefva för!» yttrade hon en gång entusiastiskt. Och jag är viss på, att denna entusiasm skapar henne en både lysande och lycklig framtid. Och hon förtjänar den efter ärlig strid. Daniel Fallström. Min svala. liten svala — är du liär igen :h flaxar munter kring min fönster. ruta! Nå, så välkommen . . . Tack för längesein! Vi ska väl nu, som alltid, vänskap sluta! Du hvarje morgon med ditt glada skri skall väcka mig, och jag till svar besjunga den ljusa sommarvärld, du lefver i, och vi ska’ båda jubla med de unga! Du jagar dagen lång för dina små, i Icärligt nit att deras hunger mätta, och jag ser, fylld af sympati, därpå och skall din dygd i rim och meter sälta! Och när din vinge tröttnat emot kväll, du skall mig tälja nytt från södra länder. Och vid din saga skall jag, barnsligt säll, i fantasien gästa Nilens stränder! Så ska’ vi svärma låda, sommarn lång, så länge solen vänt oss njuta låter. Och när se'n kulen höst går in en gång, vi skiljas med ett gladt — vi träffas åter! Octavio Beer. Vänskap. enda pålitlig vän är bättre än många vänner,» har någon träffande sagt och därmed äfven antydt, hvaruti sann vänskap hestår. Hvad är då vänskap? Helt visst någonting helt annat än det flyktiga förbundskap, som knytes på balen eller vid glaset. Vänskapen, då den är af äkta metall, hvilar ej på den osäkra grunden af sådana tillfälliga förbindelser. Den förutsätter alltid-en närmare, en djupare och innerligare bekantskap, som först då kan vinnas, när man hunnit tränga till en människas personlighet och där upptäcka något, hvartill man känner sig sympatiskt dragen. Hvarje människa har behof af vänskap. Det finnes intet sundt människohjärta, som ej har behof att älska och älskas, att i kärleken gifva och taga, om ock graden af denna hängifvenhet är olika, i den mån en människa mer eller mindre lyckats frigöra sig från vänskapens värsta fiende, egoismen. Sökte man än öfver hela världen, skulle man näppeligen kunna påträffa en människa, som till den grad vore sig själf nog, att hon ej behöfde en vän, med hvilken hon öppet och förtroligt kunde utbyta tankar och meddela sig i glädje och sorg, i lust och nöd. Också stod vänskapen högt i kurs hos de gamla klassiska folken. Romare och greker räknade den såsom en af lifvets ädlaste goda. Och vänskapsförbund, sådana som det mellan Orestes och Pylades m. fl., hafva, i likhet med tvillingsstjärnorna David och Jonathan, Filippus och Natanael, Luther och Melanchton, Schiller och Goethe, skridit igenom folk och århundraden såsom verkliga typer af sann vänskap. I ungdomsåren knytas de flesta vänskapsband, såsom ju oek är helt naturligt, enär sinnet då ännu svärmar uti idealernas skimrande, ehuru ej sällan bedrägliga värld. Man har deltagit i hvarandras lekar, man har nött samma skolbänk, låtit ett och samma öfver sig gånga och befinner sig redan med en hel fond af barndomsminnen, som äro gemensamma, sida vid sida på detta betydelsefulla öfvergångsstadium i lifvet, då en gemensam kärlek till idealet drager besläktade själar till hvarandra och förenar dem i tron på en gemensam framtid, i gemensamma förhoppningar, gemensamma föresatser och beslut. Vanligen äro dessa ungdomens vänskapsband både ädlare och innerligare till sin art och äfven varaktigare till sitt bestånd än de förbindelser, som knytas vid en mera framskriden ålder. Ty vid de sistnämnda saknas ofta den förnämsta kryddan i vänskapens glädje, en gemensamsamt tillryggalagd tid. Man äger inga gemensamma beröringspunkter i det förflutna; man har icke tillsamman genomlefvat en historia och kan alltså icke tillsamman företaga en lustfärd i minnenas pantheon. Det har ock i alla tider funnits människor, som klagat öfver brist på vänner. De hafva kännt sig så ensamma och öfvergifoa och kastat skulden på sin omgifning, blott icke på sig själfva. Men efterforskar man på allvar orsaken, skall man finna, att felet ej sällan, ja, för det mesta, låg hos dem själfva. Vänskapen, liksom kärleken, fordrar nämligen offer. Och egoismen vill ingenting offra. Den är karg och hård och därjämte stolt och öfver-

På sidan nämns Daniel Fallström, Bret Harte

Källa: Project Runeberg · ·