Sida 358
Sakregister
IDUN 1890 350 Allt skönt, som uppblommar på jordens rund, Skall i dag eller morgon dö, Och där rosen rodnar i denna stund, Snart tumlar sig stormen i snö. yiTALIS. . „„„ o., mc__i ^,.1.1. Ont, oS Tiöt, 1-RiA irr,n TîrinckmaTi ! Sforst L kupCTl, 71CLV SO&TCTl VCLV slut, på tu man hand, man möttes en minut. »~8,n magnifik, supé och sherryn sedan!» fäan fick ej något svar: hon halfsof redan. ungmö, Hilda Prytz, som 1832 för lifvet räckte handen åt den då 46-årige framstående köpmannen och politikern,kommersrådet Olof Wijk. Hennes lif alltsedan kan sammanfattas i få, men betydelsefulla ord: hon var till sin död en älskad, en firad och beundrad, lycklig, dygdig och god kvinna — livad behöfver mer sägas! Denna död inträffade i Marstrand d. 23 sistl. juni. I den stad, där hon födts och hvars främsta qvinliga stolthet och prydnad hon så länge var, väckte dödsbudet allmänt deltagande, och Göteborgs främste runoi'istare, den finkänslige och varmhjärtade gamle Axel Krook vittnade : Månget öga tåras vid detta dödsbud och månget hjärta känner smärtans kramp, ty den nu hädangångna var känd och älskad i vida kretsar, ingalunda minst i dem, där behofvet och nöden dväljas, hos de fattige, vare sig nere i samhällsdälderna eller högre upp på rangskalan, där nöden för visso mängen gång är mycket tung och lidandet djupt, fast de helst dölja sig. »Gamla fru Wijk» var dock den, som ännu i lifvets vinter sökte upp dem, aftorkande mången tår, lindrande mången nöd. Men det var äfven en intelligent och finbildad åldrig dam, som lifligt följde med dagens företeelser på olika områden och gärna uttalade öfver dem sitt alltid klara och rediga omdöme, hvarför hon ock var en mycket intressant dame, till hvilken man gärna lyssnade, och genom hvars goda minne man kunde erfara nöjet af ej sällan spirituelt berättade hågkomster från långt tillbaka försvunna dagar, då kommersrådinnan Wijk ännu icke var enka, utan det ansedda kommersrådet och borgareståndets vid riksdagen talman Olof Wijks unga och sköna maka, som inom Göteborgs och Stockholms salonger var en stjärna, åt hvilken själfve Tegnér egnade sin hyllning. Denna hyllning — här ofvan anförd — upprepades flere år efter det den skrifvits i den lilla dikt, Tegnér 1846 sände i sin dotterdotters Gerda Rappes namn till hennes namne, den då blott ettåriga Gerda Wijk, Hilda och Olof Wijks enda dotter: Aldrig sedda lilla Gerda, blif så vacker som du vill, Ypperst bland de älskansvärda, sådant hör familjen till: endast — morfar det befarar — ej så vacker som din mor ; farligt är det, som han tror, ej för dig, men dock för karlar, när du en gång blifver stor. Vill du skön som mamma blifva, blif så god som hon också, så har morfar bedt mig skrifva, fast jag ej det kan förstå. — När en gång hvarann vi famne vi fundere däruppå; glöm till dess ej bort din namne. Mindre kändt torde det vara att Hilda Wijk äfven besjungits af två andra sin ungdoms skalder. Sålunda skref 1834 Bernhard von Beskow till henne: Som jorden vidsträckt är det Skönas rike: hvart känsligt bröst är undersåte där; men Dygdens värld är himlaljusets like, dess rymd bebodd af idel änglar är, Yäl den, som stödd på oskulds liljestängel förenar jords och himmels täcklighet, går genom lifvet som det skönas ängel och kan en gång som Dygdens lemna det. Och så här 1840 von Brinekman: Fängslar din skönhet blott? Nej ! själens och känslornas klarhet sprider en helgonglans kring din förtjusande bild. Skämtande leker du väl med kärleken, glädjen och nöjet, dock en beundransvärd säkerhet bor i ditt bröst. Blomman vi se, som af solen, af vindarne smekes och fläktas, men af en grundfast rot stödjes och friskas hon jämt. Gerda Wijk — nordiskt fager som sin moder, älsklig, blid och öm — blef förenad med n. m. öfversten Johan Lilliehöök, hjälten från Magenta och Solferino ; hon gick ur tiden i dagarne sju år före sin moder; vid dennas graf stå i sorg samtlige hennes söner: Olof, köpman, Andra kammarens välbekante, högt aktade f. talman, Erik och Carl, äfven köpmän i Göteborg, samt Ivar och Knut, godsegare. Birger Schö/dström.. Gifven aldrig edert hjärta åt någon annan kvinna än henne, i hvars närhet I blygens för onda tankar! P. A. Oödecke. «- üid üoggon. spetsar laddad, under sidentak den lille sofver i sitt korggemak. -,Och mamma stilla står bredvid och drömmer och hela världen för sin älskling glömmer. fHon var hans hustru, han var hennes man jfvå år tillbaka hennes tankar gå — hur litet kände hon till lifvet då! fdfu först hon vet, hvad kärleken säga: ej njuta blott, men lida för att äga. vill för främmande de glömde bort hvarann. -Och nära var att lyckans fe, den blida, för alltid vikit bort från deras sida. -Och nu det är som onda drömmar flytt, som öfver lifvet högre dager grytt. 3 barnaögon, strålande och klara, hon läser tusen saker, underbara. fÄfu hennes lif till sist har fått ett mål, och hjärtat ödmjukhet och viljan stål; den lille hennes blick med ens förstorat, och hoppet återskänkt, som hon förlorat. Tfill festligt upplyst sal, där dansen går — dit mera icke hennes längtan står. fäär i den tysta, trefna lilla kammar, där skymningsbrasan gladt i kvällen flammar — här framför vaggan kan du henne se, här lyckan bor, här sofver ju bébé, och ofta nog på dörrn syns någon glänta och tvänne trogna armar hustrun vänta .. . fförr tog hon lifvet tanklöst, utan sans, på rosor var det hela blott en dans. -Och balens brokiga och glada vimmel 'Waldteufel gjorde med en vals Lill himmel. Så lief hon kär — ett härligt svärmeri med många kyssar, intet allvar i. SPörlofning, bröllop — praktfulla buketter, en weddingtripp och nya toaletter. Så, hemjna, lifvet tog sin gilla gång — livar enda afton i en ny salong. fjYlan glömde nästan, att det fanns i världen en vrå, som kallades den egna härden. Daniel Fallström. En viktig och grannlaga fråga. Är det nyttigt att låta en ung flicka växa upp i fullkomlig okunnighet om vissa intima förhållanden i den mänskliga naturen, eller månne en om cléssa förhållanden okunnig ungmö bättre bevarar sin dygd än den, som på ett rätt sätt blifvit invigd i dem? Det var också en fråga! utropa bespottarne med ett »pikant» leende och söka komma ifrån ämnet med någon krystad kvickhet. Det var också en fråga! mumla skenmoralisterna med vanlig tankeytlighet och vilja ej höra talas om det »opassande» ämnet. Den allvarliga, tänkande kvinnan däremot, hvilken har en klar uppfattning af, huru djupt just oförklarade ting ingripa i människans lif, måste anse det som sin plikt att bortlägga den vanliga tillbakadra-
På sidan nämns Daniel Fallström, Bernhard von Beskow
Källa: Project Runeberg · ·

































































































































































































































































































