Sida 100
Sparre ...
åtföljde derifrån konungen till Bender. Efter hemkomsten till Sverige slöt han sig till hessiska partiet, arbetade nitiskt i Ulrika Eleonoras intresse och för hennes gemål Fredriks val till svensk konung. Han belönades äfven med upphöjelse till grefve år 1720 och till fältmarskalk 1721 samt afled barnlös 1728. S. var en skicklig porträttmålare.
G. Grefliga ätten S. (n:o 111).
24. Sparre, Fredrik, grefve till Åkerö, ämbetsman, halfbroder till S. 13, född 1731. Mera genom börd än förtjenst fortskred han på befordringsbanan, intill dess han 1781 blef riksråd, och var från s. å. till 1787 guvernör för kronprinsen, sedermera Gustaf IV Adolf. Efter Gustaf III:s mord 1792 ställdes S. med den återupplifvade titeln af rikskansler till namnet i spetsen för ministèren, men var i sjelfva verket ett blindt och viljelöst verktyg i händerna på Reuterholm, förmyndareregenten hertig Karls allsmäktige gunstling, som gjorde den svage, fåfänge gubben till föremål för spe och åtlöje. Under rättegången mot Magdalena Rudenschöld förvärfvade han en olycklig ryktbarhet genom att yrka på hennes afstraffning med ris, hvarför folkhumorn gaf honom öknamnet »riskanslern». Sedan konungen blifvit myndig, förlorade han all betydenhet och nedlade 1800 sitt ämbete, följd af den ringaktning, som alltid drabbar dem, hvilka sjelfva gjort sig till syndabockar för andras fel. Ledamot af Vetenskapsakad. 1779, upphöjdes S. till grefve 1797. Han afled 1803.
Sparreholm, ett af Södermanlands förnämsta herresäten, i Hyltinge socken, Villåttinge härad, Södermanlands län, invid jernvägsstationen af samma namn, naturskönt beläget vid Hyltingeviken af Båfven. Med underlydande omfattar det 24 3/4 mtl. inom Hyltinge, Dunkers, Helgesta och Husby socknar samt uppskattas med tillhörande sågar, qvarn och tegelbruk till 606,300 kr. (1889). S., som redan 1634 var säteri under namn af Hyltingenäs, uppkallades 1643 efter dess egare, landshöfdingen Göran Bengtsson Sparre af Rossvik. Det förblef i dennes slägt till 1757, då det inköptes af grefvinnan U. C. De Geer, som öfverlemnade det till sin andre man, öfversten (sedan generalen) frih. J. V. Sprengtporten, hvilken lät uppföra en solid och ståtlig hufvudbyggnad och vidlyftiga ekonomibyggnader samt börja storartade parkanläggningar, fullbordade af efterträdaren, f. d. överståthållaren frih. J. V. Sprengtporten. Det tillhör numera frih. Fr. Bonde.
Sparrgren, Lorentz Svensson, miniatyrmålare, f. i Göteborg 1763, blef tidigt elev vid konstakademien, der han särskildt handleddes af Hilleström och erhöll flere belöningar. I slutet af 1788 begaf han sig på ett af ostindiska kompaniets skepp till Kina, i afsigt att lära sig glasmålning, och efter återkomsten studerade han miniatyrmåleri samt blef 1794 af konstakademien kallad till agré. För sin vidare utbildning for han 1796 till Paris, der han uppehöll sig tämligen länge, man vet ej under hvilken mästares ledning. Då han återvände, var han en fullt utbildad konstnär, som med framgång uthöll täflingen med den något äldre Gillberg och den skicklige dilettanten Berndes, och det dröjde ej länge, innan han erkändes som den i sitt fack främste i Sverige. Han blef 1800 ledamot af akademien samt 1805 vice och 1810 ordinarie professor vid densamma. S. målade under sin långa bana en mängd af sina samtida, mer eller mindre bekanta personligheter; särskildt Karl XIV:s drag har han flere gånger fäst på elfenben, ofta i ett för miniatyrmålningar ovanligt stort format (ett dylikt i Nationalmuseum). Hans målningar utmärka sig genom en klar och tilltalande färg, ett konstnärligt utförande och en af samtida vitsordad likhet, som ofta höjes af det lefvande uttryck han förstod att förläna dem. Hans färg formligen blomstrar och lyser, utan att blifva osann eller öfverdrifven. S. utförde äfven, mot slutet af sin lefnad, en del halffigurer och hufvud efter äldre mästare, i hvilka målningar man återfinner samma goda egenskaper som i hans porträtt. Dessa senare äro tämligen vanliga i enskilda samlingar. Hans inflytande såsom lärare var ej synnerligen stort, ehuru hans föresyn uppmuntrade flere af de under århundradets början så många utöfvarna af miniatyrmåleri. S. afled i Stockholm d. 31 Mars 1828. Hans sjelfporträtt finnes i konstakademien; ett annat tillhör enskild person. Några af hans bilder finnas graverade af Åkerlund m. fl. -rn.
Sparris. Se Asparagus.
Sparriskål. Se Brassica.
Sparrisärter. Se Tetragonolobus.
Sparrman, Anders, naturforskare, född i Upland d. 27 Febr. 1748, var under sin vistelse i Upsala en af Linnés mest värderade lärjungar. 1765--67 gjorde han som skeppsläkare en resa till Ostindien. Efter att hafva undergått teoretiskt förhör i medicin 1770 begaf han sig 1772 till Kap, hvarifrån han deltog i engelsmännen Forsters och Cooks sydpolsexpedition samt gjorde en färd till hottentotternas och kaffrernas land. Med en rik skörd af naturalster återvände han 1776 till Sverige, der han, ehuru frånvarande, promoverats till med. doktor 1775. Ledamot af Vetenskapsakademien 1776, förordnades han 1780 till intendent för dess naturhistoriska samlingar. Sju år senare företog han tillika med K. A. Arrhenius och K. B. Wadström åter en resa till Afrika, med uppdrag att välja plats för en svensk koloni, men återkom 1788 utan att hafva uppnått sitt syfte. 1790 utnämndes S. till hist. natural. professor och till assessor i Collegium medicum, hvarjämte han på sin ålderdom skötte fattigläkarebefattningen i Klara församling i Stockholm. Död d. 9 Aug. 1820. Som erkännande af sina betydande vetenskapliga förtjenster erhöll S. kallelse till åtskilliga lärda sällskap och fick sitt namn bevaradt i de vetenskapliga benämningarna på flere naturföremål, bl. a. växtslägtet Sparrmannia. Han skref Resa till Goda Hoppsudden, södra polkretsen och omkring jordklotet samt till Hottentott- och Cafferlandet åren 1772--76 (2 del., 1783--1818, illustr.), Museum Carlsonianum (1786--89, med illum. fig.), Svensk ornithologie (1806--07, med kolor. teckn.) m. m.
Källa: Project Runeberg ·
