Sida 236
Steinamanger ...
lagstiftningsspörsmål, men han styrde med ovanlig stränghet och oböjlig energi. 1815 blef han geheimeråd samt 1827 justitieminister och president i det danska kansliet. Han utvecklade äfven på denna plats stor kraft, genomförde ordning samt rensade ämbetsmannaståndet från dåliga element. Men han var en afgjord anhängare af enväldet och afrådde derför konung Fredrik VI från inkallande af ståndsrepresentation, undantagandes i det tyska förbundslandet Holstein; och då han ej kunde genomdrifva sin vilja hos konungen, försökte han hindra Danmarks styckning i tre särskilda landskap, liksom han också straxt ville gifva ständerna större myndighet, emedan han ogillade alla halfva mått och steg. Under Kristian VIII var det helt säkert förnämligast S., som bekämpade frihetsrörelsen och förföljde pressen, under det han som varm fosterlandsvän hade väsentlig del i det k. öppna brefvet af 1846, som uttalade att Slesvig likaväl som konungariket stode under kongelovens arfsföljd. Vid Kristian VIII:s död i Jan. 1848 gick S. öfver till den unge konung Fredrik VII:s råd, men afgick på grund af sjukdom vid ministèrförändringen d. 21 Mars. Oaktadt sin höga ålder följde han med oförminskadt intresse händelsernas gång. S. dog d. 25 Nov. 1855. -- 2. Kristian Ludvig Ernst S., dansk jurist, den föregåendes slägting, född i Husum d. 14 Mars 1802, blef juris doktor i Kiel och 1827 advokat i sin födelsestad. Under åren 1836--49 beklädde han flere olika juridiska ämbeten, och 1852--64 var han president i den slesvigska appellationsdomstolen. Han lefde derefter, sysselsatt med rättshistoriska studier, i Köpenhamn till sin död, d. 14 Mars 1876. Han adlades 1848 och erhöll titeln geheimeråd 1876. S. skref: Schleswigs recht und gerichtsverfassung im 17 jahrh. (1855), Geschichte des öffentlichen und privatrechts des herzogthums Schleswig (3 bd, 1866--67) och Den danske retshistorie indtil Christian V:s lov (1871). E. Ebg.
Sten, petrogr. Se Bergart. -- Konstgjord sten kan erhållas af lösare material, såsom sand, krita m. m. på flere sätt. Af småsten och cement tillverkas betonsten. Med tillhjelp af vattenglas kan man af fin sand erhålla konstgjord sandsten. För detta ändamål blandas sanden med koncentrerad vattenglaslösning till en deg, som formas och sedan nedsänkes i ett bad af klorkalciumlösning. Föremålen antaga då vanlig sandstens hårdhet, derigenom att kalciumsilikat uppstår och sammankittar sandkornen. Af vattenglas och krita eller benaska kan man erhålla marmorhårda massor, hvilkas hårdnande icke beror af någon kemisk vexelverkan. Magnesia och vattenglas hårdnar äfven derigenom att magnesiumsilikat bildas. Deremot kan gips icke med fördel härdas med vattenglas, emedan genom kemisk inverkan uppstår natriumsulfat, som utvittrar. En blandning af starkt bränd magnesia och en lösning af klormagnesium hårdnar till en hvit, marmorhård massa (Sorels cement). Jfr Stenindustri. P. T. C.
Sten, stenbildning, stenpassion (Lithiasis), med., en sjuklig förhårdning af eller i organiska väfnader, antingen såsom en infiltration af kalksalter m. m. (t. ex. vid degeneration af väfnader) eller såsom fri stenbildning i kaviteter och gångar (vanligen genom kristallisation af salter ur hålornas sekret). Mer eller mindre fria stenar kunna bildas på många, ställen i kroppen, förekomma oftast i njurarna, urinblåsan och gallblåsan (se Blåsesten och Gallsten), men äfven i tårvägarna, spottkörtelgångar, i mage och tarmar, i näsa, luftstrupe, luftrör och lungor, i hudkörtlar, i arterer ock vener (fleboliter), i prostata, i ledgångar vid gikt (giktstenar), i magspottkörteln (pankreasstenar) m. m. Till sina kemiska beståndsdelar utgöras dessa stenar af kalksalter (kolsyrad, fosforsyrad och oxalsyrad kalk) eller af urinsyrade salter (urinsyrad kalk, talk, natron och ammoniak) eller af hårda organiska ämnen (cystin, pigment, cholestearin), allt i olika blandningar. F. B.
Sten, jernbruk i Qvillinge socken, Bråbo härad, Östergötlands län, vid Näknen, är med vid Grafversfors i samma socken belägna 2:ne masugnar, stenhuggeri och sliperi samt sågar, qvarnar samt 7 7/12 mtl i Qvillinge, Simonstorps,. Skedevids och Eisinge socknar belägen jord taxeradt till 912,300 kr. (1890). Bruket, som anlades vid Näkna år 1741, flyttades 1750 till S., der smidet nedlades 1861. F. n. (1891) bedrifves endast tackjernstillverkning, hvilken i medeltal årligen belöper sig till omkr. 10,000,000 kg. -- S. eges af Aktiebolaget Finspongs styckebruk.
Sten, Daniel, psevd. för författarinnan fru Ina Lange.
Sten, De vises. Se Alkemi.
Stenart. Se Bergart.
Stenberg, Sten, läkare, född d. 23 Nov. 1824 i Kärnbo socken i Södermanland, blef 1843 student i Upsala och 1851 filos. doktor, efter att några år hafva tjenstgjort som skollärare i Stockholm och idkat medicinska studier vid Karolinska institutet. Han blef i Upsala medicine doktor 1854 och i Stockholm kirurgie magister 1856, kallades 1857 till docent i farmaci och fysiologisk kemi vid Upsala universitet och utnämndes 1858 till professor i medicinsk och fysiologisk kemi derstädes. Han utbytte dock redan 1859 denna befattning mot professuren i kemi och farmaci vid Karolinska institutet, der han förut under några år förestått adjunkturen i samma ämnen. 1861--63 var S. inspektor vid. farmacevtiska institutet, och från 1871 till sin död var han inspektor vid Karolinska institutet. Han var 1869 medlem i komitén för utarbetande af förslag till förändringar i grunderna för medicinal- och laborationstaxorna, 1873 i komitén för utarbetande af ny laborationstaxa och från 1874 i komitén för Sveriges deltagande i utställningen i Filadelfia 1876. År 1870 kallades han till medlem af Landtbruksakademien och 1875 af Vetenskapsakademien. Från 1870 tillhörde han Tekniska högskolans styrelse. Död d. 11 Juli 1884. Genom sina försök att använda lafvar vid framställning af drufsocker och alkohol samt sina deröfver skrifna afhandlingar gaf S. upphof till en ny industri, lafbränvinstillverkningen.
Källa: Project Runeberg ·
