Sida 409
Sturlungarna ...
och Alexandrinasjön. Derefter var han någon tid först »surveyor general» i Syd-Australien och sedan kolonialsekreterare. År 1844 företog han en tredje expedition, hvarunder han fann Cooper creek och trängde djupt in i kontinentens inre. Hans syn hade emellertid af resoornas ansträngningar nästan blifvit förstörd. Återkommen till England, dog han 1869 i Cheltenham. S. skref Two expeditions into the interior of South Australia during the years 1828--31 (1833) och Narrative of an expedition into Central-Australia performed under the authority of H. M:s government during the years 1844--46 (1849).
Sturtzenbecher, Mårten, militär, författare, född på Gotland d. 5 Juli 1760, blef 1783 lärare vid fortifikationen, sändes efter freden 1790 i ett ministerielt uppdrag till Konstantinopel och befordrades slutligen till öfverstelöjtnant i armén. Död i Stockholm d. 16 Okt, 1836. S., som var en för sin tid framstående föreläsare i befästningskonst, är egentligen bekant som en ifrig anhängare af svedenborgianismen, i hvilket ämne han skref flere afhandlingar, Tröst för den brottslige (två uppl. 1817; denna skrift åtalades) m. fl. Teosofien spelade in äfven i hans matematiska arbeten, t. ex. i Geometri på philosophiskt sätt betraktad (4:de uppl. 1830).
Sturzen-Becker, Oskar Patrik (före 1855 Sturtzenbecher), tidningsman, skald, litteratör, föddes i Stockholm d. 28 Nov. 1811, blef 1827 student i Upsala och 1833 filos. magister derstädes. Under sin studenttid tillhörde han en frisinnad och skämtsam kamratkrets, som bland sina medlemmar räknade Ruda och C. A. Hagberg och i tysthet gjorde opposition mot de då gängse vittra och sociala traditionerna. Redan såsom student uppträdde S. med Romarskölden (1831), en poetisk berättelse, samt erhöll 1832 Svenska akademiens andra pris för dikten Veidi Alf. Han begaf sig 1833 till Stockholm och inskrefs i K. M:ts kansli samt utgaf 1834 en litterär tidning, Arlekin, som dock snart upphörde, då han s. å. ingick i redaktionen af »Aftonbladet». I tio år skref han der lätta revyer, »följetonger», skämtsamma uppsatser, stundom äfven kritiska artiklar rörande literatur och konst. Under denna tid steg psevdonymen »Orvar Odd» allt högre i publikens ynnest för sin lätta, qvickt kåserande stil, sin skarpa ironi och sin frisinnade uppfattning af dagens händelser. Under åren 1838--39 reste han i Tyskland och Frankrike, och denna färd, som han skildrat i En utflygt ur boet (1842), utvecklade honom än ytterligare i den genre af författareskap man då ansåg såsom hans egentliga. Han offentliggjorde under detta första skede äfven åtskilliga sjelfständiga arbeten, såsom Tre septemberdagar i Stockholm (1834) och Sexor-all (s. å.), ett par något omogna noveller, Med en bit krita (1841), Med en bit blyerts (1842) samt Ur Stockholmslivet (1844), alla fyllda af qvicka och träffande skildringar af i synnerhet hufvudstadens figurer och scener, i denna egendomligt godmodiga och likväl bjerta färgton, som är betecknande för honom. Af annan art var Stormfoglarna (1838), ett bidrag till »rabulist-literaturen», samt vådevillen Bellman i Mariefred (1842), uppförd å Mindre teatern. Dessutom gjorde han, liksom under nästan hela sin lefnad, försök att bryta sig en egen publicistisk väg, dels med Bazaren (1841), dels med Liten lefver än (1844). 1843 utträdde han, med anledning af anfallet mot Blanche, ur »Aftonbladets» redaktion. 1844 utgaf han en samling af sina förut strödda lyriska dikter, Min fattiga sångmö, hvilken dock långt ifrån väckt det uppseende den förtjente. »Den spirituelle följetonisten ställde skalden i skuggan, och allmänheten hade icke bemärkt, att redan i den förra skymtade den senare fram.» Dertill kom väl författarens öppet uttalade kosmopolitiska och starkt frisinnade syftning, som för flertalet skymde de stycken af en äkta skald samlingen onekligen innehöll. Det kallsinniga, på ett håll skarpt ogillande mottagande samlingen rönte sällade sig till sorger öfver husliga missöden och gjorde Stockholm för S. odrägligt. Han lemnade det på sommaren 1844 för att aldrig mer bosätta sig der.
I Skåne tillbragte nu S. någon tid hos en vän på landet under djup melankoli; men hans verksamhet vaknade snart igen, och hösten s. å. kom han till Köpenhamn. Der erhöll han af det nyss bildade »Skandinaviske selskab» uppmaning att hålla föreläsningar öfver den nyaste svenska literaturen och kom derför att qvarstanna. Föreläsningarna, 1845 utgifna med titel Den nyare svenska skönlitteraturen och tidningspressen, väckte betydande uppmärksamhet genom sitt angenäma framställningssätt och de mången gång träffande, alltid qvicka omdömena. Men denna vistelse gaf en ny riktning åt S:s lif, derigenom att han med ifver och kraft omfattade de då nyss vaknade skandinaviska idéerna, hvilka i honom fingo en outtröttlig och hängifven förkämpe både i Danmark och Sverige. Hufvudsakligen åt dessas utbredning voro hans följande arbeten egnade; så Hinsidan Sundet (1846), månadsskriften Nordljuset (1847) och svenska afdelningen i »Nordisk Literatur-Tidende» (1846). I slutet af 1847 öfverflyttade han till Helsingborg, »för att ega en utgångspunkt för sina fortfarande sträfvanden i och för denna skandinavism», enligt hans eget uttryck. Der anlade han boktryckeri och begynte 1848 utgifva »Öresundsposten» som gjorde epok inom landsortspressen och, ensamt af S:s tidningsföretag, öfverlefde sin grundläggare. Särskildt under dess första år, det minnesvärda krigsåret, utöfvade tidningen ett ej ringa inflytande på allmänna meningen. Bredvid sin ifriga skandinaviska agitation egnade S. sig äfven åt andra literära företag. Han utgaf sålunda: Orvar Odd, ett följetongsblad (1850, 51) jämte Samlade följetonger samt Skåne. Gammalt och nytt (1854), båda i periodisk form. Han tröttnade emellertid på den mer bundna verksamhet den större tidningen ålade honom, sålde den och boktryckeriet samt återflyttade till Köpenhamn. Der utvecklade han å nyo en ifrig verksamhet, lemnade bidrag till danska tidningar och blef med 1856 korrespondent till »Aftonbladet», jämte det han offentliggjorde egna arbeten: Följetongen på jernväg (1856--58),
Källa: Project Runeberg ·
