Sida 410
Sturlungarna ...
Illustreradt konversationsblad (1858, 59) och Skandinavisk gazette (1861, 62). -- Skandinavismen egnade han fortfarande sina krafter; men i Danmark hade ändrade förhållanden inträdt, och hans forne meningsfränder hade i väsentlig mån ombytt åsigter. Anfall mot honom framträdde i danska blad, och en brytning med flere hans äldre vänner inträffade. Med sorg i hjertat drog S. sig tillbaka från den politiska vädjobanan, der tillsvidare för honom intet stod att uträtta. Men en ersättning blef honom dikten; »nu öppnade sig för honom sångens källor med evigt friska flöden; i den ålder, då andra skalder pläga tystna, började hans rätta skaldelif». Det var genom sina Samlade arbeten (5 del., 1861, 62), det mesta nytt och förut otryckt, som han plötsligt framstod som en af Sveriges originellaste och mest begåfvade skalder. Den stora versifierade berättelsen Grefvinnan Gruffiakin, de fem smärre i Brunt och rosenrödt samt hans lyriska dikter mottogos också med förtjusning, åtminstone af det yngre slägtet, för hvilket allt detta var fullkomligt okändt. Men också hade S. utvecklat sig högst betydligt från 1840-talet; hans bakom skämtet dolda allvar hade blifvit djupare, hans lifserfarenhet rikare och, framförallt, hans känsla för fosterlandet mer lefvande. På samma gång fick man genom Grupper och personager från i går (1861), La Veranda (s. å.) samt Reuterholm (1862) en erinran om den qvicke och elegante följetonistens konst, om en literatur- och kulturhistoriker af rang. Innan det sist nämnda arbetet utkom, hade S. 1863 åter bosatt sig i Helsingborg, der han i lugn tillbragte sina sista år på sin vackra »Villa Canzonetta», utan att längre sköta politiken, den otacksamma, som endast bragt honom bittra minnen och korsade drömmar. Hans sista arbete för skandinavismen, dock endast den literära, var Over Sundet (1863, 64), ett för Danmark afsedt motstycke till Hinsidan Sundet. Han fortfor till 1865 att lemna bidrag till »Aftonbladet», men öfvergick med 1866 till »Posttidningen», der hans gamle vän Strandberg nu förde spiran. Han sysselsatte sig der mycket med små kulturhistoriska och filologiska studier, hållna i hans lätta ton, men delvis af rätt mycken förtjenst äfven på innehållets vägnar. Han redigerade äfven von Brauns »Samlade dikter» under dessa sista år samt utgaf Samlade ax (1868), bland hvilka dikter man äfven träffar två större poetiska berättelser. -- Redan under denna samlings tryckning var hans helsotillstånd högst oroande, och han afled i Helsingborg d. 16 Febr. 1869. -- »Det var», säger Ljunggren, »den lätta, spirituella konversationstonen, med dess afvikelser och aproposer, dess obesvärade, stundom sjelfsväldiga, men alltid behagliga hållning Orvar Odd adlade till stil i sina följetonger; sjelf kallade han den någongång 'Orvar Odds kavaljersmanér'. Hans poetiska stil har starkt slägttycke med hans prosaiska, och det var icke utan mening han gaf sina samlingar titeln 'följetonger på prosa och vers'. Man återfinner i synnerhet i de episka dikterna den från prosaföljetongen välkända, lättlöpande berättaretonen, samma parentetiska utflygter och mellansatser, samma eftergift för ögonblickets infall.» En språkvirtuos som få, förstår han att elegant kläda sina tankar och sina skildringar, alster af en lättrörd, behaglig fantasi och en varm känsla, hvars grad kan sägas tilltaga med åren. -- S:s Valda skrifter utgåfvos i 3 band 1880--82 af hans son, V. Sturzen-Becker. Jfr G. Ljunggrens »Levnadsteckning» derstädes. -rn.
Stuteri (af T. stute, sto), i allmänhet en inrättning, der man uppföder ett större antal hästar än som erfordras för den gårds behof, å hvilken den är anlagd. Stuterier förekommo fordom på större herrgårdar och klostergods samt äfven på ett och annat kronogods, för att förse furstarnas stall med erforderligt antal hästar. Under 16:de och 17:de årh. inrättade man uti flere af Europas land stuterier, för att derifrån sprida värdefulla afvelsdjur till landthästafvelns förbättrande, men många af dessa hafva under nuvarande århundrade blifvit nedlagda. För närvarande finnas i Ryssland sex statsstuterier. Bland dem är det af en grefve Orlov 1778 grundlagda stuteriet på Chrenovoj (guvern. Voronesj) särskildt bekant genom den afvel af orlovska trafvare, som der underhålles. Denna hästras härstammar från en grå arabisk hingst, vid namn Smetanka, och ett danskt sto. Dessas afkomma, hingsten Polkan, blef med ett holländskt sto fader till en hingst, som kallades Bars I, och denne blef i sin ordning stamfader till de berömda orlovska trafvarna, hvilka uppgifvas i traf tillryggalägga 3,200 meter (omkr. 1/8 nymil) på 4 1/2 minut. Preussen har tre statsstuterier: i Trakehnen (Ostpreussen), hvarest finnas 300 moderston och 15 beskällare, hufvudsakligen af blandad orientalisk och engelsk fullblodsras, i Graditz (prov. Sachsen), med 8 hingstar och 190 moderston af engelsk fullblodsras, samt i Beberbeck (Hessen-Nassau), med 150 hästar, till största delen af engelsk fullblodsras. I Österrike finnas endast hofstuterierna Kladrub (Böhmen) och Lipizza (i närheten af Trieste), hvaremot i Ungern finnas trenne statsstuterier: Mezöhegyes, det största i verlden, samt Kisbér och Babolna. Uti Europas öfriga land finnas inga statsstuterier, med undantag af i Sverige, som ännu har det lilla stuteriet Ottenby (se d. o.), på Öland. För icke längesedan funnos stuterier äfven på Strömsholm, i Vestmanland, och på Flyinge, i Skåne.
I stället för de nedlagda stuterierna har mångenstädes blifvit upprättade s. k. hingstdepoter, hvarest ett större eller mindre antal beskällare underhålles, för att under betäckningstiden utplaceras i landsorten. Sådana hingstdepoter finnas i Sverige f. n. på Strömsholm (se d. o.) och på Flyinge, hvars stuteri indrogs till följd af k. brefvet d. 3 Juni 1887. På sistnämnda plats finnas f. n. 72 hingstar, deraf några ej fullvuxna. Under våren utstationeras derifrån beskällare inom första landtbeskällaredistriktet, innefattande Skåne, Halland och Bleking samt Jönköpings och Kronobergs län. Jfr Fullblodshäst, Hästafvel och Hästskötsel. C. A. L.
Källa: Project Runeberg ·
