Sida 435
Succus ...
i Medelhafvet -- en minskning, som förklaras genom den ideliga afdunstningen under dess nedre lopp utan motsvarande tillflöde.
Klimatet är tropiskt, med stark värme, men ganska sundt i de nejder, der ej sumpighet råder. I den mån, som man aflägsnar sig från det eqvatoriala regnbältet, aftager nederbörden och regntiden förkortas, intill dess den i det närmaste upphör vid öcknens gräns. Växt- och djurverlden är den inom Afrika vanliga; den senare är synnerligen talrik, dock ej i så hög grad som längre i söder, och stor fruktbarhet är rådande, hvilken den tröga befolkningen dock blott i jämförelsevis ringa utsträckning förstått att göra sig till godo. Mot norr går landet småningom öfver i en vattenfattig och föga fruktbar stepp, som i sin ordning bildar öfvergången till öcknen Sahara.
Det är naturligtvis omöjligt att bilda sig ett något så när tillförlitligt omdöme om befolkningens storlek; dock har den någon gång blifvit uppskattad ända till 100 millioner. Till sin vida öfvervägande del består den af jordbrukande och boskapsskötande negrer af olika stammar, men från öcknen i norr och öster hafva äfven nomadiserande berber och araber trängt in i landet, der furstarna och den herskande klassen genom sin ljusare hudfärg förråda sin slägtskap med dem. Negerstammarna fördela sig på sudan-negrernas och nuba- l. fulah-folkens båda stora afdelningar; om deras språk, kultur o. d. se Negrer, Negerspråk och Nuba. Islam har hos dem vunnit stort insteg och är fullkomligt förherskande i östra delen, men aftager småningom mot vester och söder, utan att dock fullständigt försvinna förrän i grannskapet af Atlantiska hafvet. Landet är deladt i en mängd stater, af hvilka de största och utan jämförelse bäst ordnade äro af islamitiskt ursprung. Den mest betydande af dessa stater är Haussa l. Sokoto vid mellersta Niger; kring Tsadsjön Bornu i v., Bagirmi i s. och Wadai i ö.; samt de fullständigt muhammedanska, till mahdins rike hörande Dar-Fur och Kordofan inom Nilbäckenet. Styrelsesättet är naturligtvis despotiskt och öfvergår hos de rene negrerna till barbarisk grymhet, såsom det enda medlet att hålla staterna samman i brist på organisation, men har dock bragt till stånd en viss grad af ordning, som tillåter fredliga näringar att trifvas. I det sydöstliga gränslandet mot Kongo bearbetas metaller, i synnerhet jern, sedan urminnes tider. En icke obetydlig karavanhandel drifves dels inom landet, dels genom öcknen med norra Afrika (före Mahdi-upproret äfven med Egypten); men den vigtigaste utförselvaran har af ålder varit slafvar, hvilka fordom i ofantliga drifter gingo till Guineakusten, men efter slafveriets upphörande i Amerika mestadels åter uppsökt sina gamla marknader inom den muhammedanska verlden. Äfven salt från öcknen är en handelsvara, som föres vidt omkring.
Liksom det öfriga Afrika söder om öcknen har S. först sent kommit i beröring med de bildade folken. I forntiden utgjorde öcknen en oöfverstiglig skiljemur mellan land och folk på ömse sidor derom. Först kamelens införande i Afrika banade väg för handeln genom öcknen, men detta kan ej hafva inträffat förr än under romerska kejsaretiden, och någon förbindelse mellan Kartago och det inre Afrika har sannolikt aldrig egt rum. Namnet Niger förekommer hos Plinius, men synes ej hafva åsyftat den flod, som nu bär det, utan något af öcknens under större delen af året uttorkade vattendrag. Under Neros tid gjordes verkligen försök att framtränga till det inre Afrika, och hans sändemän uppnådde ett land vid namn Agizymba, som torde legat i nejden af Tsadsjön. Först sedan islam blifvit herskande i norra Afrika kom S. i närmare beröring med den öfriga verlden, dock gifvetvis endast med de land, der Muhammeds efterföljare herskade. Undan deras förtryck hafva en mängd nordafrikanska stammar dragit sig inåt Sahara och S., hvars svarta befolkning först då torde börjat uppblandas med ljusare element. Vid en tid, som ej låter sig närmare bestämmas, sannolikt omkr. år 1,000, hafva araberna följt dem i spåren och framträngt till Tsads och Nigers stränder, der de grundade stora och mäktiga riken, som egde bestånd i århundraden. Vid öfre Nilen synas de kristna staterna i Abessinien och Nubien hafva bildat en dam mot islams framträngande nedåt södern och de stora sjöarna.
För den europeiska forskningen öppnades, landet först i slutet af förra århundradet. Mungo Park var den förste hvite man, som (1795) framträngde till Niger, i hvars vågor han 1805 (l. 1806) vid en ny upptäcktsfärd fann sin död. I hans spår gingo Clapperton, Denham och bröderna Lander, som i början af 1830-talet upptäckte flodens utlopp i Guineaviken. Sedan dess har landets utforskande mestadels fortsatts af tyskar, bland hvilka Barth och Overweg, Nachtigall och Rohlfs, Schweinfurth och Flegel intaga ett högt aktadt rum bland vår tids upptäcktsresande. I våra dagar, då Afrikas delning står bland de främsta af tidens spörsmål, täfla engelsmän och fransmän om landets besittning. De förre hafva satt sig fast vid Nigers mynning och derifrån slagit under sig handeln och sjöfarten på denna flod och Binue. Fransmännen åter hafva från Senegal framträngt till öfre Niger och utbredt sitt välde allt längre ned åt denna flod, från hvars stränder de genom en jernväg till Algeriet ämna sätta sina besittningar norr och söder om öcknen i omedelbar förbindelse med hvarandra och på samma gång öppna en gin och beqväm handelsväg från Europa till inre Afrika. För att undvika framtida konflikter hafva England och Frankrike under sommaren 1890 afslutit ett fördrag, som på det sätt begränsar deras maktområde, att Frankrikes inflytande utsträckes öfver allt land i vester och norr om Haussa intill Tsadsjön i öster, medan återstoden lemnas åt England. -- Sedan 1880-talet har med namnet S. oftast betecknats den till Nilens område hörande östra delen, der mahdin (se d. o.) störtat Egyptens på 1820-talet grundade
Källa: Project Runeberg · ·
