Sida 564
Svinstad ...
Svällare, en i orgeln befintlig inrättning för åstadkommande af crescendo och diminuendo.
Svällbeta, en vid läderberedning begagnad vätska. Se Läder, sp. 406.
Svälting, rättare svalting, folkspråkets namn på Alisma (se d. o).
Svältkur, hungerkur, dietkur, med., var en förr begagnad behandlingsmetod mot den syfilitiska sjukdomen. Den sjuke underkastades en noggrant öfvervakad, ytterst knapp diet, under det att han hölls instängd i ett vanligen mycket varmt rum. Svältkuren infördes till Sverige af assessor C. G. Osbeck, läkare vid Stockholms stads och läns kurhus från dess upprättande 1813. -- Dietkur i annan mening än svältkur begagnas ofta mot kroniska lidanden, isynnerhet maglidanden. Dylik dietkur består af ett noggrant urval af vissa födoämnen, lämpade efter det särskilda lidande, som skall bekämpas, och till qvantiteten noga afvägda. Som exempel kan nämnas Bantings kur mot fetma. O. T. S.
Svältorna. Se Vestergötland.
Svämbildning, geol. Se Alluvium.
Svämlera, geol. Se Alluvial-lera.
Svämsand, geol. Se Alluvial-lera.
Svängbom, sjöv. (se fig. till Kölhala), fyrkantig balk (c), som vid ett fartygs kölhalning utlägges genom en port i fartygssidan; från dess yttre ände går lofginan (b), till öfre änden af masten, som härigenom blir stöttad. R. N.
Svängfärja. Se Färja.
Svängkran. Se Kran 2.
Svängning. Se Oscillation.
Svängningsbukar. Se Bukar.
Svängningsknutar. Se Noder 1.
Svängningsmetoden benämnes ett sätt att undersöka torsions- eller vridningselasticiteten hos fasta kroppar. Denna metod, som användes af Coulomb, utföres så, att en tung kropp, försedd med en visare, fästes i änden af den vertikalt upphängda metalltråd, hvars vridningselasticitet skall undersökas. Genom att vrida den påhängda vigten en viss vinkel bringas den till följd af strängens elasticitet i svängningar, hvilkas storlek och tid iakttagas, och enligt dessa iakttagelser bestämmas lagarna för elasticiteten.
Svängningspunkt, Centrum oscillationis, mek., den punkt på en sammansatt pendel, som är belägen på en genom tyngdpunkten gående och mot rotationsaxeln vinkelrät linie samt besitter den egenskapen att kunna oscillera, som vore den fri från förbindelsen med pendelns öfriga punkter och endast genom en tyngdlös linie förenad med rotationsaxeln. G. R. D.
Svängningstal, fys. Se Akustiska sirenen, Ljud och Ton.
Svängplog. Se Plog.
Svärd. 1. Krigsv., ett rakt, långt och bredt sidogevär med dubbel egg. Hos romarna var svärdet kort och användes mest att sticka med. Under medeltiden blef det jämte lansen rytteriets förnämsta vapen; det hade då betydande längd och tyngd samt nyttjades i synnerhet som huggvapen. -- 2. Sjöv., ett aflångt, jernbeslaget träplan, hängande ett på hvarje sida utombords på en horisontel jernarm i fartygssidan. Å de holländska kustfartygen, som äro mycket flatbottnade och således under bidevindssegling skulle komma att drifva betydligt, upphäfves till stor del afdriften genom dessa plan på så sätt, att det på läsidan sittande nedsläppes och gifves upprätt stående läge i vattnet, under det att lovartssidans är upphaladt genom ett i nedre änden fäst tåg l. ketting; se fig. till Bjert. R. N.
Svärdfisken, astron., en stjernbild i närheten af sydpolen.
Svärdfisken, Xiphias gladius, zool., art tillhörande svärdfiskslägtet (se d. o.). Svärdfisken hör till de allra största benfiskarna, i det han kan nå en längd af ända till 4,5 m. Huden, som hos det fullt utbildade djuret saknar tydliga fjäll, är hos ungarna försedd med rader af taggiga benskifvor eller benknölar. Ryggsidan är glänsande blåaktig, buksidan silfverhvit. Svärdfisken har en vidsträckt geografisk utbredning i större delen af Atlantiska och Indiska hafven. I Europas närhet förekommer den mest vid Spaniens vestra kust och i Medelhafvet. Vid Skandinavien är den en mera sällsynt gäst. I Medelhafvet vandrar den stundom längs stränderna, men ej i stim utan parvis. Den lifnär sig af fiskar och hufvudfotingar. Vid Siciliens kuster fångas den med harpun eller i sådana redskap, som blifvit utställda för fångsten af tonfisken. Köttet är synnerligen smakligt. L-e.
Svärdfisk-slägtet, Xiphias, zool., tillhör fam. Xiphiidae, ordn. Acanthopterygii (Taggfeningar) inom fiskklassen. Öfverkäken är förlängd till ett långt, svärdformigt utskott. Kroppen är långsträckt, sammantryckt; bukfenor saknas. Tänder finnas blott hos ungarna. Svärdfiskarna förekomma i alla tropiska och subtropiska, sällan i tempererade haf. De tillhöra de största och kraftigaste former bland taggfeningarna och simma utomordentligt snabbt. Med »svärdet» angripa de hvalar, båtar och stora fartyg. Vid attacker på de senare afbrytes dock vanligen svärdet,
som med kraft stötes in i skeppsplankorna; sådana plankor, i hvilka det afbrutna svärdet ännu qvarsitter, förvaras i flere museer. Intressant är fenornas utveckling. I sitt fullt utbildade tillstånd har denna fisk två rygg- och två analfenor, medan de hos unga individer äro sammanhängande. Det andra hithörande slägtet (Histiophorus) står under hela lifvet qvar på Xiphias' ungdomsstadium såväl i detta som andra afseenden. Xiphias visar sig sålunda vara en längre framskriden utvecklingsform af samma typ som Histiophorus. L-e.
Källa: Project Runeberg · ·
