Sida 566
Svinstad ...
Genom sin bulla af d. 20 Okt. 1210 kan påfven sägas hafva lagt grund till den livländska konfederationen, derigenom att han lossade på ordens beroende af biskopen. För att lättare beherska den unga tyska kolonien ville nämligen påfven icke, att den skulle utgöra en enhetsstat. Orden skulle vara skyldig att försvara landet och att erkänna biskopens jurisdiktion; dess medlemmar voro fria från all afgift, men dess bönder skulle betala en fjerdedel af tionden till diecesanbiskopen. För de eröfringar, som komme att göras utanför Livland och Lettland, skulle orden icke blifva beroende af biskopen af Riga, utan af den eller de biskopar, som der skulle tillsättas. År 1212 begärde orden egen biskop, hvilket afslogs. Men sedan Dorpats, Ösels, Kurlands och Semgallens biskopsstift grundats, mottog den af biskoparna derstädes en del af deras stift såsom län på samma vilkor som af biskopen af Riga. 1226 hade orden af kejsaren begärt och fått bekräftelse på de landsdelar, som biskoparna gifvit dem. 1227 bemäktigade orden sig det danska Estland. 1228 gaf den romerske konungen Henrik VII orden till evig besittning Reval, Harrien, Wierland och Jerwen som omedelbart län af riket. Derigenom kom ordens hela område att utgöra 730 tyska qvadratmil, således nästan lika stort som alla biskoparnas områden tillsammans. 1232 bekräftade kejsar Fredrik II orden i alla dess rättmätiga besittningar, dock utan att detta upphäfde biskoparnas länshöghet, samt tog derjämte orden i sitt och rikets skydd. 1231 hade ordensmästaren Volquin, till följd af de faror, som hotade tyskarnas välde i Östersjöprovinserna, sökt åvägabringa en förening med Tyska orden, som 1228 fått fast fot i Preussen. Underhandlingarna varade i sex år, dels derför att Tyska ordens högmästare, Herman v. Salza, hyste betänkligheter mot föreningen, dels ock derför att konung Valdemar Sejr motarbetade densamma. Men svärdsriddarnas 1236 genom litaverna lidna nederlag vid Saule gjorde föreningen till en nödvändighet. Den 12 Maj 1237 upptogs genom fördraget i Viterbo på Gregorius IX:s befallning Svärdsriddareorden i Tyska orden och kallas sedan i alla offentliga urkunder för Tyska orden i Livland. Den skulle dock fortfarande erkänna biskoparnas länshöghet, men fick i hufvudsak behålla sin gamla organisation och författning. Till följd af påfvens befallning och Valdemar Sejrs hotelser skulle dock Harrien, Wierland och Jerwen återlemnas till Danmark, som dock lät nöja sig med de två förstnämnda landsdelarna. Ordenslandet utgjorde derefter 535 tyska qv.-mil.
Som biskoparna voro riksfurstar, stod orden till kejsaren och riket i en undervasalls förhållande. Ordensmästaren -- magister fratrum militiae Christi -- styrde orden i det hela nästan med oinskränkt makt. Han skulle väljas bland ordensriddarna af ordensbröderna, församlade till ett generalkapitel. Han förde högsta befälet icke blott öfver ordens, utan öfver alla Livlandens krigsmakt; dock hade ej han, utan endast biskoparna rätt till häruppbåd. De ordensbröder, som bodde på samma slott, utgjorde ett konvent, i spetsen för hvilket någon af ordens högre ämbetsmän stod. Konventet, samladt till rådplägning, kallades kapitel; dock var det endast de bröder mästaren kallade, som hade rätt att infinna sig. Generalkapitlet utgjordes af hela det församlade ordensbrödraskapet. Det hölls endast i och för vigtigare angelägenheter,. t. ex. för val af mästare eller andra ämbetsmän, upptagande af ordensbröder samt frågor om krig och fred. Ordensmästaren var dock ej i dessa fall bunden af besluten. Han residerade i Riga, ej i Wenden. Han hade en egen kaplan, som vanligtvis äfven var hans kansler och som sådan hade ordenssigillet om hand. När ordensmästare ej fanns, tillsattes en preceptor såsom hans ställföreträdare. Han motsvarade troligen storkommendören hos tempelherrarna. De ordinarie ämbetsmännen voro tressler -- skattmästaren -- och drapier, hvilken senare hade hand om ordensbrödernas beklädnad och utrustning. Provincialmästarna eller komturerna voro två i Riga stift, men sannolikt fanns det äfven en i hvart och ett af de öfriga stiften. Öfver sina områden hade dessa högsta ledningen och förvaltningen. Under dem stodo ordensfogdarna, som i första hand hade att deltaga i rättskipningen, skatteuppbörden och handhafvandet af politien m. m.
Redan tidigt fordrade ordensmästaren, att biskopen skulle inrymma orden en tredjedel af Riga och af de inkomster han uppbar från denna stad, framförallt af myntverket och fisket, hvilka fordringar dock afslogos. Men 1226 ingick orden med staden, under bemedling af den påflige legaten, Vilhelm af Modena -- senare Vilhelm af Sabina -- en öfverenskommelse om ömsesidigt skydd och försvar. Ordensbröderna, som bodde i Riga, skulle hafva samma skyldigheter som borgarena, dock skulle de ej lyda under stadens jurisdiktion, utan blott under mästarens och biskopens. Två ordensbröder skulle hafva säte och stämma i rådet. Fastighetsskatt var orden underkastad för sina hus, dock ej för dem, i hvilka mästaren och ordensbröderna bodde. Deremot skulle ordensbröderna betala samma förmögenhetsskatt som borgarena. Dessa voro berättigade att i orden inträda som riddare. A. H-ld.
Svärdstecken. Se Svärdsorden.
Svärmanfall, krigsv., kallas vid kavalleriet det anfall, som utföres med truppen, formerad i spridd ordning. Dervid sträcker afdelningen ut sig så, att ett led intages med några stegs mellanrum mellan ryttarna (ryssarna utföra dock svärmanfall på två led); under anloppet sluta ryttarna tillsammans. Svärmanfall användes mot kavalleri i spridd ordning, mot i upplösning stadt infanteri och mot artilleri. -- »Svärma» (»schwärmen») kallas vid tyska och österrikiska infanterierna öfvergången till spridd ordning, och österrikarna benämna den minsta enheten vid infanteriet (vår halftropp) »schwarm». C. O. N.
Svärmning. Se Bi, sp. 441.
Svärmsporer, bot. Se Alger, sp. 440, och Cilier.
Svärta (Svärtuna), socken i Södermanlands län, Rönö härad. Areal 9,689 har. 1,643 innev. (1889). Annex till Nyköpings Östra stadsförsamling, Strengnäs stift, Nyköpings Östra
Källa: Project Runeberg · ·
