Sida 606
Sågstekel ...
ock nå de ädlare delarna, lungor, tarmkanal, blåsa, ja hjernan och ryggmärgen. Å andra sidan iakttagas ej sällan kroniska sår på huden. På vårt och många andra språk finnes intet särskildt ord, som betecknar dessa senare sår, ty ordet rötsår passar visst icke för alla fall. Sårens vetenskapliga benämning är ulcera, ulcerationer. Hvad de egentliga, akuta såren angår, så kunna de orsakas af snart sagdt alla tänkbara föremål. Ett sädesagn kan gifva upphof till ett sår i ögats hornhinna, hvilket kan medföra ögats förlust, ja till och med, under särdeles ogynsamma biomständigheter, lifvets. Detsamma kan möjligtvis inträffa vid nålstyng i huden. Annars indelar man såren mest efter det sårande instrumentets beskaffenhet, således i skurna, stuckna, huggna och kontunderade, d. v. s. de med trubbigt verktyg, genom stötar, fall eller på dylikt sätt åstadkomna. Till sistnämnda slag höra skottsåren.
Faran vid ett sår beror af mångahanda omständigheter, först och främst på vigten af det organ, som blifvit såradt. Ett sår i hufvudsvålen har en helt annan betydelse än ett, som spräcker hjernskålen och intränger i hjernmassan, ett sår i bröstbetäckningarna är obetydligt i jämförelse med ett, som inträngt i lungor eller hjerta, o. s. v. Såsom ovilkorligt dödande äro att anse sår, hvilka med ens förstöra de för lifvets bestånd oundgängliga organen, såsom de inre delarna af hjernan, början af ryggmärgen, de som vidt öppna hjertat och de största blodkärlen, de som söndermala lefver, tarmkanal o. a. Vid andra sår kommer först i betraktande blödningen. Alltefter det skadade blodkärlets storlek inträffar en mer eller mindre hastig förblödning, om ej hjelp mellankommer. Vid sår i inre organ tillkommer dessutom den fara att deras innehåll, såsom vid tarmkanalens och urinblåsans sår, kan uttömma sig i bukhålan och uppväcka en snabbt dödande inflammation. Ytterligare beror faran af ett sår på tillstötar under läkningen. Sedan urminnes tid har man antagit tvänne former af läkning, en omedelbar, reunio per primam intentionem, då sårränderna af sig sjelfva klibba ihop eller bringas dertill genom konstens åtgärd, och en medelbar, reunio per secundam int., då sårets läkning sker genom eller rättare efter varbildning, suppuration. I det förstnämnda fallet och om läkningen är en blifvande, kan faran anses med detsamma aflägsnad, men i det senare fallet icke så. Sjelfva varbildningen är redan, efter hvad som numera måste anses faststäldt, ett bevis på att en invandring af infekterande ämnen, mikroorganismer, bakterier, egt rum. och det är alltid mer eller mindre ovisst huru vidt de skola sträcka sina härjningar. Hög feber och blodförgiftning kunna åtfölja nästan hvarje suppurerande sår, och äfven den omsorgsfullaste behandling kan, i svåra fall, blifva vanmäktig emot dessa små, men otaligt många och ytterst verksamma fiender. Ett suppurerande sår, som ej med fullkomlig sakkännedom behandlas, kan bli ingångsport for invasioner af en mängd bakterier, de som alstra ros, difteri, hospital brand, stelkramp (tetanus) och åtskilligt annat. Dessa s. k. sårsjukdomar drabba åtminstone ofantligt oftare suppurerande sår än färska, som omedelbart komma till upplyst behandling, och då en omedelbar förening lyckas. Hela den moderna sårbehandlingen går derför ut på att genom en, man skulle kunna säga, pinsamt noggrann antiseptisk behandling (hvilken äfven är tillräcklig att motverka en nyss inträdd och ej alltför elakartad bakterieinvaridring) förekomma infektion af ett sår och sedan åstadkomma en omedelbar läkning. Hela sårets omgifning rengöres sålunda noggrant, hår afrakas i tillräcklig utsträckning, hela regionen liksom såret sjelf desinfekteras med antiseptiska medel, och till det yttersta sträfvar man att sy ihop såret. Om en främmande kropp finnes i ett sår, aflägsnas den naturligtvis, om den kan anses smittoförande, och om den är någorlunda lätt åtkomlig; eljest låter man den vara i fred. Detta är i synnerhet förhållandet med projektiler, hvilka i allmänhet ej äro infekterade och derför, om de ej omedelbart medföra dödlig utgång, äro mindre skadliga, än uttagningsförsöken kunna vara.
För behandlingen af sår, som drabba inre organ, gälla i hufvudsak enahanda regler, i synnerhet då sådana delar äro träffade, hvilka lemna utträde för skadliga ämnen i angränsande kaviteter, såsom magsäcken, tarmkanalen och urinblåsan. I sådana fall måste bukkaviteten öppnas samt de skadade ställena framdragas i ljuset och med omsorg förenas. Denna operation är svår och vansklig, men då dödlig utgång eljest är viss, måste det yttersta vågas. Många exempel finnas derpå att sår t. ex. å tarmarna kunnat, det ena efter det andra, förenas och patienterna återställas.
De kroniska såren kunna antingen uppkomma såsom en följd af de akuta, eller ock från början te sig såsom »ulcerationer.» De så ofta förekommando bensåren äro härpå ett talande bevis. Orsaken till det kroniska förloppet är antingen bristande vård, såsom då den behäftade delen ej får vara i tillräcklig hvila, eller ock beror fortvarandet på allmänna lidanden, hvilka, om de ej undanrödjas, underhålla såren. Sådana äro skörbjugg, syfilis, tuberkulos, kräfta m. m. Alla dessa sjukdomar framkalla äfven sår, utan att någon särskild, lokalt verkande orsak dertill behöfves. I många fall är en allmän behandling tillräcklig att, jämte den lokala, som icke får underlåtas, bringa ulcerationer till läkning; i andra fall måste såren och deras närmaste omgifning medelst operation borttagas och, så vidt sig göra låter, omedelbar läkning åvägabringas medelst plastiska operationer (se d. o.).
Äfven inre ulcerationer äro ej alldeles oåtkomliga för behandling. Kan man med någorlunda säkerhet diagnosticera ett ulcus, t. ex. i magsäcken, hvilket i vissa fall ej är omöjligt, kan man öppna bukkaviteten, utskära såret och förena den genom operationen uppkomna luckan. Äfven kräfta kan på detta sätt aflägsnas från magsäck och tarmar, och fall finnas, der en sådan operation afvändt en eljest viss och qvalfull död. Rsr.
Källa: Project Runeberg ·
