Sida 607
Sågstekel ...
Sårbrand, sårdifteri, sårfeber. Se Hospitalbrand.
Såvera (Fr. sauver, Lat. salvare), rädda, frälsa. -- Såvera apparencerna, rädda skenet.
Säbrå. 1. Socken i Vesternorrlands län, Säbrå tingslag. Areal 23,306 har. 4,606 innev. (1889). S. utgör ett regalt pastorat, Hernösands stift, Ångermanlands södra kontrakt. -- 2. Tingslag i Vesternorrlands län, ingår i Ångermanlands södra domsaga och Södra Ångermanlands Nedre fögderi samt omfattar socknarna Säbrå, Stigsjö, Viksjö, Häggdånger. Areal 72,775 har. 9,027 innev. (1889).
Säby, kloster. Se Julita 2.
Säby. 1. Socken i Jönköpings län, Norra Vedbo härad. Areal 21,698 har. 5,202 innev. (1889), deraf 1,270 i Tranås köping. S. utgör ett regalt pastorat, Linköpings stift, Norra Vedbo kontrakt. -- 2. Socken i Malmöhus län, Rönnebergs härad. Areal 622 har. 390 innev. (1889). Annex till Herslöf, Lunds stift, Rönnebergs kontrakt. -- 3. Socken i Vestmanlands län, Snefringe härad. Areal 2,027 har. 833 innev. (1889). S. utgör ett konsistorielt pastorat, Vesterås stift, Munktorps kontrakt.
Säby, frälsesäteri i Vists socken, Hanekinds härad, Östergötlands län, vid Stångåns utlopp ur sjön Stora Rengen, är med 23 7/8 mtl samt qvarn, såg och tegelbruk taxeradt till 671,200 kr. (1889). S. egdes under 16:de och 17:de årh. af slägten Natt och Dag och kom derefter genom gifte till ätten Cederhjelm, i hvars ego den förblef till 1841, då slägten utgick med exc. grefve G. Cederhjelm. År 1852 innehades S. af grefve E. F. von Saltza på Mem och tillhör f. n. (1891) konsul O. Ekman. Hufvudbyggnaden, uppförd 1791, är ett stenhus i tre våningar med flyglar.
Säby, stad i Nörrejylland. vid Säby ås utlopp i Kattegatt. 1,804 innev. (1890), som till största delen lefva af fiske. Handeln är obetydlig, emedan hamnen är tillgänglig endast för smärre fartyg. Redan i 15:de årh. var S. en stad. E. Ebg.
Säbylund, herregård i Kumla socken och härad, Örebro län, vid Mosjön och Örebro--Hallsbergbanan, är med 12 11/40 mtl i Kumla socken, 1 1/2 mtl i Hallsbergs socken, 3 mtl i Hidinge socken, 2 mtl i Vintrosa socken, 1 mtl i Norrbyås socken, 1 mtl i Ekeby socken och 2 1/4 mtl i Sköllersta socken, taxeradt till 757,700 kr. (1889). S. gjordes i slutet af förra århundradet till fideikommiss af en enkefru Gyllenspets och skänktes till fröken Ch. von Essen med vilkor att det skulle öfvergå till hennes faders ättlingar. Det eges f. n. (1891) af grefvinnan E. Lewenhaupt.
Säckkräftor, Rhizocephala l. Suctoria, zool., en grupp tillhörande rankfotingarnas ordning (Cirripedia) bland kräftdjuren. Säckkräftornas kropp har i fullt utbildadt tillstånd genom parasitism förlorat äfven det sista spår af sin ledade beskaffenhet äfvensom ben samt antagit säckform. Den mantel, som omsluter djuret, saknar, till skilnad från hafstulpanen (se d. o.), kalkskal och är försedd med en öppning. Djuret saknar ock helt och hållet mun och tarmkanal, hvaremot det eger en kort stjelk, medelst hvilken det suger sig fast vid hafskräftors bakkropp. Från denna stjelk utgå långa, förgrenade trådar, hvilka tränga in i värdens kropp och sålunda tillföra snyltgästen näring. Larverna, som fritt simma omkring i hafvet, öfverensstämma deremot med öfriga kräftdjurslarver och hafva liksom dessa 3 benpar, öga och tarmkanal. Säckkräftorna undergå alltså under sin individuella utveckling en tillbakagående metamorfos, föranledd af öfvergången från ett fritt, sjelfständigt lefnadssätt till parasitens, hos hvilken blott det vegetativa lifvets organ bibehållas och utvecklas. Vid Sveriges kuster förekomma slägtena Peltogaster och Liriope. L-e.
Säckpipa (T. dudelsack, Fr. musette, Ital. cornamusa, Eng. bagpipe), urgammalt folkinstrument, som ännu brukas bland landtbefolkningen i Storbritannien och Irland samt af kringvandrande musikanter. Det består af en lädersäck, hvari luft inblåses medelst ett rör eller en bälg; då spelaren sammanpressar säcken med armen, går luften ut genom flere pipor, hvaraf en är en vanlig skalmeja med ljudhål för att spela melodien, de öfriga (1--3) brumstämmor, hvilka ständigt angifva samma ton. Säckpipan var liksom liran ett modeinstrument under 17:de och 18:de årh. A. L.
Säd, bot. och landtbr. Se Spanmål.
Säd (Grek. sperma, Lat. semen), anat., den tämligen tjockflytande, hvitaktiga vätska, som härstammar från mannens könsorgan. Den utgör en blandning af afsöndringar från könskörtlarna och från andra i deras utförsgångar mynnande körtlar. Sädesledaren, vas deferens, utförsgången för hanliga könskörteln, är hos menniskan ett trindt, hårdt, muskulöst, inuti epitelklädt bindväfsrör, som uppkommer ur bitestikeln, stiger så jämte kärl och nerver och omklädt af huden i sädessträngen (funiculus spermaticus) upp till och in genom bukväggen i ljumsken, går vidare på bäcken väggens insida bakåt-nedåt till urinblåsans botten samt slutligen in i prostata, hvarest det utmynnar i urinröret. Straxt före inträdet i prostata får sädesledaren ett lateralt bihang i sädesblåsan, ett flerrummigt, grenigt rör, som är fastlödt vid blåsbottnen; hon utgör reservoar för den småningom ditkommande afsöndringen från sin sidas testikel och lemnar sannolikt eget bidrag till formande af den blandning man kallar säd. Jfr Sädesflytning. G. v. D.
Sädesblåsa. Se Säd, anat.
Sädesflytning, spermatorré (af Grek. sperma, säd, och rhein, flyta), med., abnormt utflöde af sädesvätska. Flere slags sädesflytning gifves. 1. Sädesutgjutningar under sömnen eller pollutioner, hvilka äro ofrivilliga, vanligen i samband med sinnliga drömmar. 2. Utpressning af några droppar säd under hård öppning, genom exkrementens tryck å sädesblåsorna, eller vid slutet af urinering, genom stark sammandragning af bakre delen af urinröret. Denna sädesflytning är det som vanligast benämnes spermatorré. 3. I kroniska fall af urinrörsinflammationer förekomma ofta sädesceller, vanligen i ringa mängd,
Källa: Project Runeberg ·
