Sida 656
Taffelmusik ...
då Cook besökte ön, var Oberea undanträngd, och usurpatorn antog snart derpå, af egendomlig anledning, namnet Pomare (»hostans natt»), hvilket sedan burits af den kungliga värdighetens innehafvare. Om öns tvungna underkastelse under Frankrike samt om befolkningen och missionen se Sällskapsöarna.
Tahiti-dialekten, ett bland de tidigast kända af de polynesiska språken (se d. o.), tillhör den (talrikare) afdelning af dessa, som har l, men icke r, samt h, men icke s, och karakteriseras särskildt genom saknad af n (ng), och, liksom Hawaiidialekten, öfvergång af k till blott stämbandsexplosiva (spir. lenis). Tahiti-dialekten talas på Sällskapsöarna. Öfversättningar af några bibelböcker och en del arbeten för den första undervisningen utgöra hela literaturen. H. A.
Tahmâsp, persiska regenter. Se Persien, sp. 1097 o. f.
Tahmâsp-kuli-kan, »Tahmasps (den dåv. persiske sjahen) tjenares förman», kallade sig Nadir, innan han 1736 bemäktigade sig sjah-värdigheten (se Persien, sp. 1098--99).
Tahuata. Se Marquesas-öarna.
Tai, thai (taifolken), är såväl det etnografiska som det egna inhemska namnet på den folkstam, hvilken utgör hufvudmassan af Siams innevånare och utom dess gränser är bofast på Malakka, i norra och östra Birma samt angränsande delar af sydvestra Kina. Af sina grannar birmaner och kineser kallas de sjan (shan, shyan), ett namn, som anses härstamma från sanskritordet schjâma, »mörkfärgad», och vara ursprunget till den europeiska formen Siam. Tillhörande den indokinesiska eller (enl. Peschel) malajokinesiska grenen af den mongoliska rasen (se d. o.), ega taifolken alla de för denna ras utmärkande fysiska kännetecken och bekänna sig i religiöst hänseende till buddhaismen. Men den kultur denna religionsform medför har blott hos de egentlige siameserna, hvilka sjelfva kalla sig thai (»fria»), slagit fastare rot, medan öfriga hithörande stammar ännu qvarstå på en mer eller mindre halfvild ståndpunkt. Så vidt de hittills äro kända, delas taifolken i 5 stammar: 1) de egentl. siameserna, i södra Siam; 2) lao (se d. o.), i norra Siam; 3) birma-sjan (Eng. shan of Burma), dels i två större enklaver i norra Birma, dels i östra Birma mellan Saluenoch Mekong-flodernas öfre lopp med lao till grannar i s. och i n. sammanhängande med 4) tai-mau (-mow), tai-khe eller kina-sjan i sydvestra Junnan; 5) khamti, omkring gränsen mot Tibet mellan Kinsja-floden och Brahmaputras östligaste lopp. Dessutom är en del af Assams innevånare ursprungliga taistammar, hvilka nu till språk och religion fullständigt hinduiserats, medan deras egen dialekt, ahom (= assam?), nyttjas blott som heligt språk af de få prestfamiljer, som ännu hålla fast vid buddhaismen. Några forskare räkna också urinnevånarna i vissa andra delar af sydvestra Kina, de s. k. miao-tse (se d. o.), till taifolken. Blott för siameser och lao kan det ungefärliga antalet beräknas, till nära 4 mill. I språkligt hänseende bilda dessa folk en enhetlig, isolerad grupp af de s. k. enstafviga (stundom, med orätt, kallade, formlösa) språken, men endast siamesiskan har utbildats till literaturspråk och blifvit närmare bekant (jfr Siamesiska språket). För de öfriga har man endast några obetydliga ordsamlingar. Se Garnier: »Exploration de Mekong» (1872). H. A.
Taifun. Se Tyfon.
Tai-Juen. Se Sjan-si.
Taikun. Se Japan, sp. 1066.
Taillandier [tajangdie'], René Gaspard Ernest, fransk universitetslärare och skriftställare, känd under namnet Saint-René Taillandier, f. 1817 i Paris, gjorde efter aflagda akademiska examina (1839) en längre resa till Tyskland samt idkade studier i Heidelberg och München. Efter sin återkomst till Frankrike (1841) förestod han professuren i fransk literatur vid högskolorna i Strassburg (s. å.) och Montpellier (1843), der han blef ord. professor 1846. Sedermera, kallades han att förestå professuren i poesi vid högskolan i Paris (1863) och utnämndes till professor i fransk vältalighet 1868. Några år (1870--72) tjenstgjorde han som generalsekreterare i undervisningsdepartementet, men frånträdde denna befattning för att uteslutande egna sig åt lärarekallet och vetenskapliga sysselsättningar. Död i Paris 1879. Han var ledamot af Franska akademien sedan 1873. -- Både som universitetslärare och författare har T. utöfvat ett särskildt inflytande. Han var nämligen en bland dem, som varmt ifrade för att i Frankrike sprida kännedom om främmande land, företrädesvis Tyskland och grannstaterna. Han författade, utom en mängd uppsatser i »Revue des deux mondes», Histoire de la jeune Allemagne, études littéraires (1849), Études sur la révolution en Allemagne (1853), Allemagne et Russie, études historiques et littéraires (1856), Littérature étrangère, écrivains et poètes modernes (1861), Dix ans de l'histoire d'Allemagne (1875), Le roi Léopold et la reine Victoria (1878) m. fl. Icke mindre betydelsefulla, ehuru ur helt annan synpunkt, äro hans arbeten om Frankrike, t. ex. Corneille et ses contemporains (1864), Le général Philippe de Ségur, sa vie et son temps (1875), Les rénégats de 89, souvenirs des cours d'éloquence à la Sorbonne (1877) m. fl. J. M-r.
Taille [taj, talj], Fr. (egentl. tillskärning). 1. Kroppsställning, växt, lif (bålen mellan skuldrorna, och midjan). -- 2. Graveringsk., stick; taille-douce [-dous], kopparstick; t. dure [dyr], stålstick. -- 3. Musikt., tenor; basse-taille [bass-], 2:dre tenor, bariton. -- 4. La taille var den förnämsta af det gamla (för-revolutionära) Frankrikes skatter. Den var dels personlig, dels en grundskatt. Från den förra voro de två högre stånden (adel och presterskap) helt och hållet befriade. För sina skogar, parker, ängar och vinberg betalade de adlige och andlige ingen taille, hvarjämte de egde rätt att fritaga från all taille en viss, ganska betydlig del af den öppna jord de sjelfve brukade (deras utarrenderade jord var deremot i allmänhet underkastad taille). Den summa, som la taille öfver hela riket skulle inbringa, var en gång för alla fixerad. Ju större de undantag voro, som de två högre stånden åtnjöto, dess tyngre drabbade
Källa: Project Runeberg · ·
