Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström

Originalsida 667
Originalsida 667
Originalsida 666
Originalsida 667
666–667

Sida 667

Talar ...

fem söner. Hans fjerde son i ordningen var Alexandre Angélique, vanligen kallad Abbé Périgord (f. 1736, d. 1821), som 1777 blef ärkebiskop af Reims, 1789 intog en plats i riksdagen, men snart slöt sig till emigranterna, blef grefvens af Provence (sedermera Ludvig XVIII:s) biktfader och uppsteg till värdigheterna af kardinal (1817) och ärkebiskop af Paris (1819). Hans brorson var den ryktbare diplomaten Charles Maurice, hertig af T. (se nedan). Dennes brorson Alexandre Edmond (f. 1787, d. 1872), hertig af Dino och efter sin farbroders död hertig af T., tillskyndade sin ätt furstendömet Sagan (preuss. Schlesien) genom sitt gifte med hertig Peters af Kurland dotter, Dorotea. Hans andre sonson, Adalbert (f. 1837), fick 1864, genom dekret af Napoleon III, såsom systerson till den siste hertigen af Montmorency för sig och sina efterkommande titeln »hertig af Montmorency». Ättens mest lysande medlem är Charles Maurice, hertig af T.-Périgord, furste af Benevent, fransk diplomat, född i Paris d. 13 Febr. 1754. Hans uppfostran är ett exempel på de förvända familjeförhållandena hos de högre klasserna i Frankrike före revolutionen. Han fick uppväxa hos en lejd sköterska utom hemmet, och då han genom ett fall vid ett års ålder blifvit oduglig för militärståndet, i hvilket han annars skulle inträdt såsom äldste sonen i familjen, tvungo honom föräldrarna att egna sig åt kyrkans tjenst. Verldsligt sinnad och ärelysten, kunde den 1775 till abbé i S:t Denis utnämnde Périgord, såsom han hette, innan han vid faderns död (1788) antog familjenamnet, aldrig försona sig med sitt påtvungna lefnadskall och sökte sin tröst i ett frivolt lif. Detta i förening med hans kärlekslösa ungdom alstrade hos honom den nästan cyniska skepticism, som blef utmärkande för hans karakter. Inträdet i kyrkans tjenst blef honom dock i vissa hänseenden nyttigt. Hans presterliga uppfostran gaf honom kunskaper. För hans medfödda utomordentliga diplomatiska anlag var kyrkan en ypperlig skola. Han tillägnade sig under hennes ledning smidighet, sjelfbeherskning samt menniskokännedom; och 1780 utnämnd till det franska presterskapets generalagent (d. v. s. ett slags minister för den vidlyftiga administration, som betingades af ståndets rätt att sjelf förvalta sin ekonomi), förvärfvade han sig en vana vid offentliga angelägenheter, som i allmänhet ej fanns hos denna tids verldsliga aristokrater i Frankrike. Sedan han 1788 blifvit biskop af Autun, syntes han derför hafva kunnat tillfredsställa sin ärelystnad genom att i det enväldiga konungadömets tjenst spela samma lysande politiska rol, som före honom en Richelieu m. fl. förnäma prelater. Men T. hade hängifvit sig åt det 18:de årh:s upplysningsfilosofi med dess opposition mot den tingens ordning, hvars tjenare han såsom kunglig minister skulle blifvit, men som hvars offer han till följd af sin påtvungna lefnadsbana betraktade sig. Då revolutionen följande året utbröt, sökte han derför i stället sin lycka i denna väldiga rörelse, hvilken han hoppades skola realisera hans idéer och bringa honom sjelf befrielse. Han blef också en af ledarna för reformpartiet i Konstituerande nationalförsamlingen (1789--91), insattes i konstitutionsutskottet och utarbetade ett förslag till undervisningsväsendets ordnande, som sedermera i hufvudsak genomfördes af Nationalkonventet. Men i synnerhet gjorde han sig bemärkt genom att d. 10 Okt. 1789 väcka förslaget om kyrkogodsens indragning till staten. T. hade tänkt sig, att denna åtgärd skulle blifva grundvalen för en ordnad finansförvaltning. Men någon sådan kom ej till stånd. Om kyrkogodsens indragning också fördröjde den hotande statsbankrutten, blef denna, när den slutligen kom, så mycket fruktansvärdare genom prisfallet af de på godsen grundade assignaterna (se d. o.). Detta förslag medförde äfven en annan förderflig följd, nämligen den kyrkliga schism, som uppkom derigenom att den franska kyrkan underkastades en ny organisation (den s. k. civilkonstitutionen), när staten till ersättning för de indragna kyrkliga inkomsterna öfvertog presterskapets aflöning. T. kan visserligen ej räknas bland civilkonstitutionens upphofsmän, men han medverkade dock till dess genomförande och blef derför af påfven bannlyst, hvilket gaf honom en kärkommen anledning att 1791 nedlägga sitt presterliga ämbete. Dessförinnan hade han dock haft tillfälle att på ett i ögonen fallande sätt ställa detta i revolutionens tjenst, nämligen när han vid den stora förbundsfesten på Marsfältet d. 14 Juli 1790 invigde de federerade nationalgardenas och linietruppernas fanor. Med Konstituerande nationalförsamlingens upplösning (d. 30 Sept. 1791) blef T. tillsvidare utestängd från den inre politiken, enär denna församlings medlemmar förklarat sig icke valbara till Lagstiftande församlingen. Han började då vända sig till det, som skulle blifva hans lifs storhet, den yttre politiken, uppgjorde tillsammans med Narbonne planen på ett krig mot Österrike i förbund med Preussen och England samt afgick 1792 på en halfofficiel beskickning till London för att söka åstadkomma det sistnämnda förbundet, hvilket emellertid misslyckades. Han återvände till London, på eget bevåg, efter konungadömets fall d. 10 Aug. s. å., men blef då genom Jakobinernas bedrifvande försatt i anklagelsetillstånd och snart af den engelska regeringen utvisad från London. Han begaf sig då till Nord-Amerika, men fick efter Robespierres fall återvända till Frankrike 1795, der han frånvarande blifvit vald till medlem af Institutet till tack för sina förtjenster om det franska undervisningsväsendets ordnande. I Juli 1797 blef han utrikesminister, och det var under hans förvaltning af detta ämbete, som frukterna af Bonapartes första segertåg uti Italien både inhöstades genom freden i Campo Formio (1797) och förlorades genom det andra koalitionskriget. Efter statskuppen d. 30 Prairial år VII (d. 18 Juni 1799) måste T. lemna sin portfölj, men han förband sig nu med den från Egypten återkomne Bonaparte och blef efter statskuppen d. 19 Brumaire år VIII (d. 10 Nov. 1799) dennes utrikesminister. Dermed började T:s storhetstid. Napoleon hyste för honom det

Källa: Project Runeberg · ·